Hjärnkarusellen

Nu kan jag andas ut. Släppa taget en stund. Låta verkligheten sjunka in, medan The National ljuder i hörlurarna.

Men det verkar inte fungera, lugnet vill inte plantera sig i mitt huvud.

Jag sitter just nu på tåget hem efter att ha varit på jobbintervju. Jag var extremt nervös innan, men jag blev så trevligt bemött och samtalet så spontant att all nervositet jag hade rasandes genom hjärnan och hjärtat liksom försvann. Trodde jag.

Istället verkar allt ha dammats igen under intervjun, hållits bakom trivsamma väggar. Men nu när denna vägg inte behövs längre forsar alla tankar, funderingar och farhågor fram.
Jag var tydligen den enda person de hade och skulle intervjuat som inte har någon arbetslivserfarenhet. En komplimang enligt dem, och ja, smickrad blev jag väl. Men då kommer det faktum upp att jag då har mycket hårdare konkurrens.
Platsen jag sökte var otroligt populär, med ansökningar inte bara från Sverige utan även från många andra delar av världen. Om jag då är ensam i denna armé utav erfarna grafiker, vad har då lilla jag för chans till att faktiskt få jobbet?

Man kan fråga sig varför jag oroar mig så mycket, och svaret är att jag inte vet själv. Eller snarare, jag vet varför, och jag vet att jag inte borde, men jag gör det ändå. Faktum är att jag hade så oerhört trevligt på denna intervju att jag på något sätt får för mig att allt annat kommer kännas torrt och tråkigt. Att om jag inte får jobbet så kommer jag hamna någonstans där jag verkligen inte vill vara, ständigt funderandes på hur det hade varit om jag hade fått "det där" jobbet.

Det är en ovana jag har, att alltid komma fram till den värsta slutsatsen, tro att allt kommer gå åt helvete. Inte när det kommer till andra, nej nej. Då är jag den positiva kompisen som säger till andra att sluta oroa sig, och att allt kommer att gå bra. Och det bemöts positivt. Men när det kommer till mig själv, då går i nio fall av tio världen under. I det tionde fallet går universum under.

Så vad kan man göra åt detta? Finns det några knep för att peppa sig själv, tänka framåt, ta dagen som den kommer? För jag är riktigt trött på att ömka mig själv. Det är patetiskt, och det måste sluta. Så ni som läser detta, ta det inte som ett rop på uppmärksamhet. Ta det som ett genuint rop på hjälp. Hjälp att hitta bra, roliga, konstiga och kanske lita galna sätt att blicka framåt.

Carpe Diem, eller nåt.

Dagens förebild.

#blogg