Årsbästalistan (del 3)

Medlem
Årsbästalistan (del 3)

Sista delen av de tre inläggen med de spel, utan inbördes ordning, som jag haft roligast med i år. Nästa inlägg kommer att utnämna det enskilda spel jag gillat mest i år.

[b]Shelter[/b]
Eftersom jag redan både förhandstestat och bloggat om spelet tror jag inte att jag behöver säga mycket mer än följande: Fullständigt förtrollande.

[b]Gone Home[/b]
Det var väldigt nära att Gone Home knep förstaplatsen, men det föll på mållinjen. Men vilket spel!

Det känns visserligen mer som en detektivs undersökning av en brottsplats än en nyligen hemkommen familjemedlems resa genom sina föräldrars hus. Dagböcker och privata brev läses igenom, låsta skåp låses upp och inte en enda underklädeslåda lämnas oöppnad. Utforskandet är ofta väldigt intimt, många gånger nästan kränkande så.

Trots detta är det ett fascinerande spel. Den huvudsakliga berättelsen om lillasystern Sams motgångar och spirande kärlek är inte revolutionerande på något sätt, men däri ligger också lite av spelets styrka. Fullbright Company lägger fokusen på att berätta en ganska ordinär historia på ett både varmt och hjärtskärande vis.

Jag gillar det. En tonårings liv är sällan särskilt annorlunda än andra tonåringars liv, annat än i detaljerna; den emotionella kölhalningen kommer bundlat med de åren i ens liv. Men det gemensamma narrativet kan berättas på olika sätt, och i Gone Home berättas det väldigt väl.

[b]Metro: Last Light[/b]
Jag gillade det första Metro-spelet, men uppföljaren är en av de mest genuina postapokalypserna jag tagit del av under denna generation. Många spel i genren tenderar att kännas så avlägsna - fantasier utan grund i verkligheten - men Last Light känns förankrad i en nära framtid på ett helt annat sätt än merparten av sina konkurrenter.

Kanske är det för att spelet inte använder sig av några magiska skyddsbunkrar, som exempelvis Fallout och Rage gör. Eller kanske är det för att Last Light, när det väl låter en utforska ovan jord, är fullkomligt brutal i sin skildring av postapokalypsen. Metro-serien är inte en skildring av hur människor överlever efter att jorden gått under, utan av människor som flytt från undergången och lever som råttor i tunnelbanesystemets mörker. När man väl beger sig upp till ytan är verkligheten man ställs inför skoningslös.

Det är också i detta sargade landskap som A4 Games visar upp sin bästa berättarteknik. Flashbacks och hallucinationer, och kanske ett och annat spöke, berättar om en tid innan eller precis vid undergången. Det är inte läskigt, och ett överflöde av gasmasker gör att ens utflykter aldrig heller blir lika intensiva som i första spelet, men det är likväl otroligt stämningsfullt.

Tidigare inlägg:
Årsbästalistan (del 1)
Årsbästalistan (del 2)

#blogg

Årsbästalistan (del 3)

Om du gillar Metro får du inte missa de tre S.T.A.L.K.E.R-spelen.


signatur

FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego

Medlem

De finns på min radar. Jag har haft Shadow of Chernobyl i flera år, men har inte riktigt orkat ta tag i det än trots ett flertal försök. Gillar dock det jag hunnit spela av det, av ungefär samma anledningar som Metro-serien. Så någon gång ska jag plöja det.

1
Skriv svar