Vi naiva/Vi självgoda

Pallar ni en till text om det här med hashtag Kärrtorp? Eller ja, egentligen har jag inte så mycket att tillägga om varken helgens demonstration eller dess förlaga som attackerades av en grupp högerextremister. Jag var inte på plats för endera på grund av mitt geografiska handikapp, och faktumet att jag sällan finner mig väl i folkmassor gör att jag kanske skulle ha behövt dra mig extra hårt i kragen för att delta även om det bara var en SL-biljett bort.

Vad jag däremot har märkt speciellt uttalat i dessa aktioners eftergäspningar, och något som jag stört mig på ett bra tag nu, är hur det blivit ett allmänt accepterat faktum att de som bryr sig om och agerar mot t.ex. rasism, sexism, extremism eller ojämnställdhet överlag, enbart gör det som ett spel för gallerierna. Alternativt att de/vi enkom vill framställas som bättre, eller få en härlig känsla i magen. Som att 16000 pers satt på knökfulla tunnelbanetåg några få dagar innan julafton i minusgrader och åkte ut till en isig idrottsplan i en relativt anonym förort bara för att vinna pluspoäng.

Argumentet faller ju på sin egen dumhet, men det är en del av myten att den här typen av aktivism grundas i något själviskt eller rentav falskt. Samma tankar dyker upp när det tröttsamma begreppet pk-maffian/vänstern/eliten dras upp ur dyn i tid och otid. Att vara "pk" innebär då att man uttrycker sig på ett sätt som ska vara fördelaktig för ens status i.. tja, jag vet inte, ens pk-kompiskrets eller nåt. Insinuationen är att man egentligen vet att det man säger är bullshit men att man mörkar sanningen för att verka klok och godhjärtad, men att de som är stolt politiskt inkorrekta inte döljer sig bakom sådana fegis-fasoner och "säger som det är".

Fan, jag är verkligen så gruvligt trött på den här vanföreställningen. Dels för att den är så uppenbart konspirationsteori-korkad att den aldrig borde ha fått fotfäste i någon normalbegåvad hjärna, och dels för att den göder ett antagade om att medmänsklighet och solidaritet bara är rökridåer. När folk ställer sig i kylan och lyssnar på timslånga tal om faran med att normalisera högerextremism genom att - till exempel - ge sin röst till ett öppet nationalistisk parti så gör de det näppeligen inte för att "de får känna sig bra efteråt". Ironiskt nog tror jag just att den ankalgelsen är mer applicerbar på de som oftast levererar den; de cyniker vars enda politiskt betingade insats består i att retweeta Ricky Gervais-citat om hur korkade alla religiösa är då och då.

Det är ju så bekvämt och lätt att skriva av andras intentioner och motiv från värmen av din datorstol, eftersom det befriar dig från bördan att göra något själv. Om man antar att de som orkar samla sig mot extremism, orättvisor, rasism, sexism och annan skit bara gör det för att göda sina egon är det ju bevis nog för att det är bättre om du stannar i värmen av din datorstol och skriver några snärtiga statusuppdateringar om alltihop istället. Du vet ju hur allt egentligen står till. Du vet att motståndet är meningslöst.

Men jag tror inte att det är meningslöst. Jag tror att det spelar roll på riktigt att flera tusen drog sig iväg till Kärrtorp i helgen, och att folk hela tiden samlar sig och gör sig hörda. Alla är inte vita, cishetero, män, bekväma, trygga, med ett Facebook-konto att avreagera sin bitterhet på. För somliga är det ett enormt stöd att kunna stå bland den där hopen, tillsammans och enade. För andra är det stöd bara att veta att det finns de som inte vill passivt stödja en normalisering av hat och paranoia. Det spelar roll. Inte alltid på ett sätt som kan direkt mättas eller uppvisas med exakta värden, men det gör verkligen det.

Och jag tycker fanimig inte att det naivt att säga det, och jag säger det heller inte för att vinna pluspoäng hos mina pk-polare.

#blogg