Brothers: A tale of two sons
Jag har nu spelat klart Brothers: A tale of two sons. Spelet fick 5/5 av FZ när det recenserades så mina förväntningar var naturligtvis höga när jag kopplade in min trådbundna 360-kontroll till datorn. Jag måste dock säga att jag är lite kluven. Spelet trollband mig stundtals. Jag berördes verkligen när jag följde bröderna på deras resa. Miljöerna var sagolika och känslorna kändes äkta, trots (eller kanske tack vare) avsaknaden av riktig dialog. Jag vill verkligen älska det här spelet. Men det är det som är problemet - att det är ett spel. Om man bedömer det här som en historia, en saga, en känslosam resa så är det fulländat. Det märks att Josef Fares jobbar med film för om Brothers var en kortfilm så skulle det vara en Oscarskandidat. Men som spel är det faktiskt ganska simpelt. Pusslen är enkla, banorna är linjära och gameplayet är väldigt simpelt, för simpelt. Det finns absolut ingen utmaning i Brothers. Vid något enstaka tillfälle fick jag ladda om en checkpoint men inte en enda gång kände jag mig utmanad av spelet.
Däremot kan jag inte dölja det faktum att jag kände mig känslomässigt berörd av sagan om de två bröderna. Jag tror att det var den här resan Fares ville att vi skulle göra. Men kanske hade upplevelsen blivit ännu starkare om spelet hade fått vara mer spel.
Jag tycker faktiskt tvärtom. Visst är det enkelt, men vissa av pusseldelarna hade man gärna fått korta ner, mindre spel helt enkelt. I Brothers är det historien och själva berättandet som står i centrum, låt det få göra det...
Samma sak gäller t.ex. Bioshock Infinite, ett spel som förstördes av sitt gameplay. Långa utdragna skjutsekvenser med vågor av fiender. Osso sen lootandet. Nej, man skulle fokuserat mer storyn och vågat skippa "spelet"
40-årig tjock och matälskande ninja från västkusten.
Kul att vi ser så olika på saken. Min inställning är och har alltid varit att ett spel ska vara ett spel. Jag tycker om Brothers, men bara som en saga och inte som ett spel. Jag vill ha en rörande historia med känslosamma stunder men jag vill samtidigt utmanas av spelet när jag greppar handkontrollen. Annars kan jag lika gärna se på film.
Jag är osäker på vart jag hamnar i gameplay - story konflikten men Brothers gjorde något unikt för mig de sista minuterna.
Jag var relativt frånkopplad från storyn känslomässigt fram till att man tvingas begrava sin bror. Att sedan behöva göra resan hem ensam och möta de utmaningar man tidigare hade två karaktärer till med endast lillebrorsan gjorde ont.
Alla små detaljer med hur man fortfarande är tvungen att använda sig av bådas "action" kontroll bröt ner mig. Det var en rent genialisk design i mitt tycke, gameplay blev plötsligt storyn.
Jag är osäker på vart jag hamnar i gameplay - story konflikten men Brothers gjorde något unikt för mig de sista minuterna.
Jag var relativt frånkopplad från storyn känslomässigt fram till att man tvingas begrava sin bror. Att sedan behöva göra resan hem ensam och möta de utmaningar man tidigare hade två karaktärer till med endast lillebrorsan gjorde ont.
Alla små detaljer med hur man fortfarande är tvungen att använda sig av bådas "action" kontroll bröt ner mig. Det var en rent genialisk design i mitt tycke, gameplay blev plötsligt storyn.
Det håller jag med om. Slutet var verkligen spelets höjdpunkt. Otroligt välskrivet och just att kontrollen används så som den gör på slutet är magiskt.