Level 49.
Grinding. Ordet smakar nästan lite beskt i munnen. Det är ett ord som delar många gamers, ett ord som har så många olika aspekter. Men en sak är säker, det lönar sig!
Jag sitter just nu och spelar Tales of Xillia, har sedan Symphonia varit tokig i serien. Och känslan jag får när man är lite högre level än vad som egentligen är tänkt går inte riktigt att beskriva. Det är nästan som någon adrenalinkick. Jag springer fram och tillbaka över kartan för att ta mig upp ännu en level, sitter och räknar ut hur många fiender jag behöver vinna över innan jag fått tillräckligt med EXP. När jag sedan nått nästa level så sitter jag och tänker att siffran är ju ojämn, det är ju lika bra att ta sig upp en level till så att det blir ett jämnt tal.
Men när jag sen nått en jämn level så upptäcker jag att det är ju bara 4000 gald kvar innan jag har 100,000. Då måste jag ju köra på en stund till. Och när det målet är nått så är det åter igen inte långt kvar tills nästa level.
Sådär fortsätter det, om och om. Jag kan inte sluta! Allra helst inte med tanke på att Tales of-serien allt som oftast innehåller monster utsatta på lite random platser som har skyhög level och som man inte kan ta sig an när man först stöter på dom. Man måste återkomma när man själv nått högre. Så jag köttar på, med vetskapen om att jag kommer belönas med massor av EXP från den där gigantiska blå tigern med blixtar.
Människans psyke är väldigt fascinerande, att belöningssystemet i hjärnan triggas av ett spel. Jag som människa tjänar ju egentligen ingenting på att min karaktär avancerar. Men det ger en känslan av att lyckas, av att göra något bra. "Jag presterar alltså finns jag".
Någon annan än jag som är level-junkie?
Take what you can, give nothing back! Yaarr!
