Mer om mobbing
Satt och tänkte på det här med mobbing efter det jag skrev igår. Väldigt många tänkvärda ord skrivna där av de som kommenterade. Det gör att man får förhoppningar på världen. Men mobbing förekommer ju inte bara på skolor och dagis. Förutom nätet (som jag redan tagit upp) så är det ju även ett problem på arbetsplatser.
Jag jobbar inom vården och tack vare nedskärningar och annat så är det i perioder ett väldigt tungt jobb. När det kommer in nya personer i arbetsgruppen, eller vikarier har jag sett att det kan bli en tendens av skitsnack från ordinarie personal. Det kan pratas mycket bakom ryggen att den gör inte det, eller den är så. Men just vikarier eller nya personer blir gärna målet för kritik. Jag försöker ge alla nya en chans inklusive vikarier. Alla har vi varit nya och det är inte alltid så lätt. Visserligen är det väldigt känsligt och det blir ansträngande om en personal inte kan sitt arbete. Men man kan inte förvänta sig att den nya personen ska kunna alla våra interna rutiner. De måste få chansen att lära sig och det gör man inte enbart med en inskolning på två dagar.
Nu ska jag säga att jag trivs i min arbetsgrupp. Men jag kan se de där tendenserna när nästan alla börjar prata skit om den "nya vikarien", ibland är det nästan som om vikarierna aldrig kan göra rätt. Sen har vi en av mina kollegor som nästan tycks hata vikarier, jag vet inte vad det är? Hen blir så himla otrevlig och dryg mot nya personer. Fick själv smaka på det i början, men då satte jag ned foten och röt tillbaka. Efter det så fick jag min rygg fri. Saken är i alla fall att jag kan se hur lätt det är att dras med när någon börjar prata skit om någon annan. Tillslut så är det nästan en konsensus att inte tycka om en person trots att hälften nästan inte jobbat med den personen i fråga. Sen har vi ju det där med ryktesspridning och det är ju ett kapitel försig.
Mobbing i skolorna och mot våra barn är hemskt. Det är något jag känner oro för när det gäller mina egna barn. Men problemen slutar inte efter skolan utan det existerar i arbetslivet också. Vuxna kanske inte är fysiska, men de kan vara bra så kalkylerade och utsätta sina medmänniskor för nästan värre saker än vad barn kan. Dessutom, det man säger om barn, dvs att de mognar när de vuxit upp. Det kan man inte använda som ursäkt på vuxna. Sen kan man kanske dra parallellen att barn som mobbar i skolan kanske är de som kör igång det värsta i vuxna livet också? Men det har jag inget belägg för annat än min egen tanke.
"Writer and Fighter"
Jag får ofta intrycket av att de som mobbar som barn inte nödvändigtvis mobbar vidare som vuxna... Detta för att de flesta som har mobbat i någon period i sitt liv ofta förstått att det de gjorde var jävligt onödigt och konstigt, när de kommit längre i livet och ofta bytt miljö, umgänge och dylikt...
Tillbakablicken får kanske ens då självklara beteende att se lite oklart ut. Jag har ingen som helst statistik på det här, men jag vet att folk som mobbar själva mår dåligt eller har problem (inte ett försvar men en förklaring), och att det finns sanning i det gamla ordspråket att "en dag kommer mobbaren hemsökas mer av det han/hon gjorde, än vad offret kommer göra".
Jag tycker det faktum att vuxenmobbning förekommer är ett tecken på att vi behöver mer terapimöjligheter i samhället. Inte bara för offret, utan för gärningsmännen också. Alla borde (kunna) genomgå samtalsterapi någon gång i livet. Och det säger jag inte som lagförslag, utan som en rent personlig rekommendation.
För tills vi med neutralitet, metod och professionalitet kan nå in hos var och en och hjälpa dem att röja ut sina skelett ur garderoben så kommer dessa sorters destruktivt utåtriktade neuroser att fortsätta äga rum.
Tills den smått utopiska dagen är allt jag kan rekommendera att vi håller utkik efter - och öppet ifrågasätter - mobbning av alla de slag. Att leda med exempel är det enda rätta.
Tror även att vi måste ta bort skammen av att söka terapi. Alla mår dåligt någon gång under livet och kan behöva hjälp. Det ska vara in självklarhet snarare än något man skäms för.
Vidare så håller jag med i allt du säger. Mobbare är själva offer och behöver även dem hjälp. Men jag tror samhället måste se långsiktigt på problemen. Samtidigt som du också säger så måste vi medborgare leda med exempel.
"Writer and Fighter"
Johlor. Vad som är viktigt är att du frågar dina barn lite då och då om hur de mår efter de kommit hem efter skolan. Helst om du märker att de inte är riktigt sig själva.
Hade själv under låg och högstadie väldigt svårt att berätta för mina föräldrar att jag blev trakasserad. Jag kände helt enkelt inte att de skulle förstå, att det var meningslöst. Vilket självklart var väldigt jobbigt för mig då man inte hade något sätt att ventilera känslor.
Du måste på nåt sätt intala dina barn att du är en person som de kan vända sig till. Du kanske ser det som en självklarhet. Du är ju trots allt deras förälder. Men så tänker kanske inte de.
Everybody needs help.
Johlor. Vad som är viktigt är att du frågar dina barn lite då och då om hur de mår efter de kommit hem efter skolan. Helst om du märker att de inte är riktigt sig själva.
Hade själv under låg och högstadie väldigt svårt att berätta för mina föräldrar att jag blev trakasserad. Jag kände helt enkelt inte att de skulle förstå, att det var meningslöst. Vilket självklart var väldigt jobbigt för mig då man inte hade något sätt att ventilera känslor.
Du måste på nåt sätt intala dina barn att du är en person som de kan vända sig till. Du kanske ser det som en självklarhet. Du är ju trots allt deras förälder. Men så tänker kanske inte de.
Visa ord, de ska jag ta med mig.
"Writer and Fighter"