Slutet nått i Metro: Last Light

Klarade precis #Metro: Last Light och tänkte i vanlig ordning skriva några meningar om det. Innan jag satte igång hade jag inga jätteförhoppningar om att möta ett spel som golvade mig helt. Däremot så tog jag nästan för givet att det skulle bli några härliga timmar tillsammans med ett stämingsfullt och traditionellt FPS. På det stora hela var det också precis det jag fick och de på både gott och ont.

Spelets styrka är i min ringa mening precis samma som föregångaren #Metro 2033 nämligen den alltid lika svårdefinierade "känslan" som byggs upp i Dmitrij Gluchovskij dystra värld. Att vandra runt i Moskvas tunnelbanesystem och ruiner är inte likt något annat i spelvärlden. Trots att det är en fantasiskapelse så känns den realistisk vilket är något som gör att spelet höjer sig över mängden och det är något som behövs.

Spelmekaniskt tycker nämligen inte jag att det är något mästerverk. Det är långt ifrån dåligt och det har intressanta grepp som gör att känns mer unikt än vad det egentligen är. Greppen är inte alltid positiva eller nödvändiga men det känns härligt att själv behöva torka rent gasmasken och byta filter till den. Ett "normalt" spel hade nog gjort så att det gjordes per automatik utan att du behöver tänka på det och somliga hade förmodligen också föredragit det sättet. Annars handlar det om ett klassisk FPS där du skjuter dig genom horder av mönster längs med en bandesign som inte ger dig några som helst möjligheter att vandra fritt. Inget som helst fel i det, men det är vad det är så vill du ha något nyskapande är det nog bäst att titta någon annanstans. Förslagsvis en annan genre.

Handligen skiljer sig betydligt mer från normen. Visst är det en hjältehistoria i grund och botten, men det är inte en historia där allt är svart eller vitt utan här är allt och alla på en gråsvart skala. Mänskligheten har nästan utrotat sig själv och tycks nu vara fast besluten om att slutföra jobbet med makt som enda motivet. Du ska försöka hindra detta men till din hjälp måste du i din tur få hjälp av någon som inte borde vilja hjälpa dig. Det är lätt att sugas in och det har lika mycket att göra med världen handlingen utspelar sig i som handlingen i sig.

På ytan kan Last Light mäta sig med de bästa när det kommer till grafik och ljud. Skrapar man dock lite djupare så märker man att det kanske inte riktigt är samma budget bakom det här som de spel som imponerar mest rent tekniskt. Mest uppenbart blir det när karaktärerna ska interagera med varandra. På stillbilder ser allting jättefint ut men när det rör på sig är det svårt att inte störa sig på faktumet att rösten inte matchas av kroppsspråk och mimik. Nej det är ingen stor grej men kraven har ökat de senaste åren då motion capture-tekniken blivit förfinad och även vanligare.

De svagheterna är emellertid inte något som drar ner helhetsintrycket. På det stora hela är #Metro: Last Light en bra förstapersonspangare som nog kan uppskattas av alla som gillar genren. Eller det är nog att ta i för finns en grupp FPS-gamers som jag inte skulle kunna köpa Last Light till i namnsdagspresent, så länge jag vill fortsätta vara vän med dem dvs. Självklart är det alla de som tycker att det här med frihet är av de viktigaste egenskaperna i den här genren. De skulle nog hata det.

#blogg