Infamous: Second Son avklarat

Sambon nattade William igår vilket innebar att jag fick spendera morgonen (vaknade 06:30) med min fantastiska brorson. Efter lite frukost och lekande ville han bestämt titta på lite film vilket passade mig bra då jag var sugen på att spela igenom den sista biten av #Infamous: Second Son. Sagt och gjort så fick han titta på My Neighbour Totoro (ska han se på film ska det iaf vara kvalitet!) medan jag gick in i rollen som Delson för en sista strid mot spelets antagonist Brooke Augustine vilket efter lite trixande ledde fram till ännu ett knippe eftertexter.

I vanlig ordning ska jag inte gå in på de "objektiva" delarna i en recension utan det lämnar jag med varm hand över till herr Leijonhufvuds recension här på FZ. Detta ger mig lite mer utrymme till att tala om det som jag egentligen tycker är intressant i en recension, mina tankar, känslor och funderingar kring spelet.

Till att börja med ska jag säga att jag gillar Infamous-serien. Skulle inte gå så långt som att kalla mig för ett fan, men jag gillade verkligen de två tidigare delarna även om de inte rockade min värld för att låna ett uttryck från andra sidan Atlanten. Mina förväntningar på #Sucker Punch första alster till Playstation 4 var därför relativt stort och jag räknade med att få stifta bekantskap med ett spel av hög kvalitet både vad gäller presentation, spelmekanik och framförallt underhållning.

Så blev jag besviken? Verkligen inte. Blev jag överraskad? Inte det heller. Second Son är verkligen en uppföljare som åtminstone jag tycker att de ska vara. Det råder ingen tvekan om att det är ett Infamous-spel men det bjuder samtidigt på tillräckligt mycket nytt för att det ska kännas fräscht. Nytt i det här fallet innebär en ny hjälte, en ny stad och framförallt nya superkrafter. I övrigt är det mesta sig likt. Du har ett huvuduppdrag under som du kan göra lite lättare genom att utföra sidouppdrag som både trycker bort fiendestyrkorna (DUP i det här fallet) och ger dig möjlighet att förbättra dina färdigheter.

Handlingen är min mening intressantare än i tidigare delar. Somliga kommer nog ha rejäla problem med Delson men han interagerar åtminstone med spelets övriga karaktärer (både de trevliga och otrevliga) som jag överträffar den triste Cole med hästlängder. Sen kan man ju alltid uppskatta den karaktärslösa hjälten också (Gordon Freeman är väl det främsta exemplet på det), men själv föredrar jag någon som åtminstone försöker ha en personlighet. Handlingen i sig är sen kanske ingenting att hetsa upp sig alltför mycket över, men jag bryr mig åtminstone tillräckligt mycket om den för att få veta hur det slutar vilket också sidokaraktärerna bidrar till.

Sidouppragen är vad de är. Skjut ner den där drönaren, klottra lite (du är ju lite en av ligist) och hitta spionen. Utför dem och du kan till slut frigöra en del av staden från DUP:s klor. Du hittar också "shards" som gör att du kan uppdatera dina krafter och precis som i de tidigare spelen så spelar din moraliska val roll när det kommer till vilka krafter du får. Beter dig dig som en idiot och dödar allt i din väg ja då får du också färdigheter som reflekterar det. I ärlighetens namn vet jag inte hur kul den mörka sidan är för i vanlig ordning fick jag dåligt samvete så fort jag råkade döda någon oskyldig i en stor explosion så för mig var det den ljusa sidan som gällde från sekund nummer ett.

För mig har kontrollen och friheten alltid varit det som gjort Infamous till vad det är. Jag brukar har svårt för "öppna" spel, men av någon anledning har jag uppskattat möjligheten att ta mig fram i de städer som Sucker Punch skapat. Deras Seattle är inget undantag och jag har flera gånger funnit mig springandes runt i staden i "neonens" hastighet, flygit fram med änglavingar eller åka snålskjuts genom ventilationsystem genom att förvandla mig till ett rökmoln. Kontrollen är också tillräckligt tight för att striderna ska bli underhållande snarare än frustrerande vilket jag ofta anser vara ett problem i spel av den här typen där det inte ligger i fokus. Sucker Punch tycks verkligen ha insett betydelsen som känslan av kontroll kan ha och det ska de ha en eloge för.

Det innebär nu inte att andra sidor är åsidosatta. Ta bara grafiken tex. Om man nu bortser från den grafik som rejält kraftfulla datorer kan mäkta med så är det svårt att inte bli imponerad av hantverket. Kanske beror det på att Sucker Punch själva håller till i Seattle för staden är fantastisk. Nu vet jag att de lagt ner enorm tid på att få det så likt som möjligt, men även om jag inte visste det så hade jag trott det. Detaljrikedomen är minst sagt imponerande och detsamma gäller stadens organiska delar med huvudkaraktärerna som tydligast exempel på detta. #Infamous: Second Son visar verkligen vad den "nya" generationens mäktar med förutsatt att utvecklarna har kunskapen som krävs samt att de slipper tänka på att det också ska fungera på Xbox 360 och/eller PS3.

Så vad kan man sammanfattningsvis säga. Jo jag säger att #Infamous: Second Son är ett väldigt underhållande spel. Kritiken det fått för att inte spränga några gränser är befogad men i min mening inte särskilt relevant. Spelet är både välgjort och kul att spela, och varför ska man alltid kräva mer än det?

#blogg

Gjorde faktiskt allt. Uppläggen var knappast varierande men ändå tyckte jag det var kul. Vet inte vad det är med mig och den här typen av spel där man har superkrafter för jag gillar inte alls sidouppdrag i GTA-serien men i Infamous eller Crackdown (för de av er som kommer ihåg det) så tycker jag det är jättekul.

Tackar tackar! Inte tänkt på det alls faktiskt men känns riktigt bra måste jag erkänna