Recension: Guardians of the Galaxy

Ett brutalt mixat gäng kreaturer från vitt skilda hotspots i universum råkar stöta på världens starkaste sfär och ger sig in i striden för att hålla den undan från fel händer. Rättelse, onda händer.

Innan jag går vidare vill jag bara varna att milda spoilers kan förekomma i denna recension. Om det är något som Guardians of the Galaxy inte vinner några poäng på så är det för väl utvecklade antagonister, man må argumentera om hur det är inte är poängen med filmen eller inte men visst hade vi som publik haft roligare åt en fiende som var mer än bara kanonfoder. Ronan är en söt liten rackare, med blått smink och svarta eyeliners som hade fått Gene Simmons ond av avund. Det är synd att vi inte får se mer av honom i filmen, eller rättare sagt, att vi inte får se andra sidor av honom i filmen då serierna tillåtit honom lite mer karaktärsutveckling än att gå från "jag litar på personer ibland" till "allt ska dö och jag ska härska." Att hans högra hand inte visas gå utanför ramarna för att gå dit pekfingrar hänvisar till är oerhört synd, det finns tydliga referenser till oberättade historier mellan karaktärer som skulle kunna ha hjälpt att påvisa ett djup i hennes karaktär.

[ia=975514; medium]

Men det är också det som är filmens största stukning, resten av karaktärsgalleriet är stjärnklart och fyllt med lyster. Vi ser färggranna under som, Groot som bara kan förstås av Rocket, en genetiskt modifierad tvättbjörn med ett sinne för att peppra metallhylsor in i köttet på de som råkar vara olyckliga nog att stå på andra sidan mynningen. Som nästa har vi Star-Lord, filmens hjälte och moraliska vägvisare, med jordiskt ursprung låter han tungan tala snabbare än tanken och improviserar sin väg mot sitt mål. För att balansera honom har vi istället den kvinnliga supersoldaten med ett krokigt och mörkt förflutet, Gamora. De två har en bra kemi filmen igenom, men det är inte utan att det ibland känns lite krystat emellan karaktärerna, vilket är synd då filmen annars levererar på alla plan. Filmens guldkorn måste sägas vara Drax, en man vars familj blev brutalt mördad av Ronan. Förutom en massiv kroppshydda så gömmer sig även ett hyfsat intellekt i hans hjärna, oförmågan att förstå metaforer och liknelser bidrar starkt till hans charm dock.

Bortanför karaktärerna så finner vi finpolerade actionsekvenser och ett härligt överflöd av parodier samt pikar till popkultur. 3D modellerna och specialeffekterna gör narr av mina ögon och jag charmas om och om igen av det visuella i filmen, musiken är full av nostalgikickar som gör sitt för publiken som känner till låtarna. De inledande fem minuterna sätter tonen för en film som inte ger mycket mer än vad den lovade, men när det den lovade inte var så dåligt från start finns det inte mycket att klaga på.

Betyg: 8/10

#blogg

Ja, jag fick också det intrycket när jag gjorde lite research. Ser ut som att du gjorde mer än mig dock. Det hade varit betydligt mer intressant om de tagit upp de aspekterna än gått den riktningen de gjorde men den står på sina egna ben, även om benen är mindre intressanta än originalets.

Min filmkritik härstammar från uråldriga tiders traditioner om hur filmer bör kritiseras, här ska man inte lida för att man har perfekta linser genom vilka man ser världens visuella godis.

Om en marknadsförs som någonting den inte är och underlevererar på det materialet den har utgett sig leverera med, då är det dags att sätta på knogjärnen och ge sig in i ringen. Guardians of the Galaxy har dock inte utgett sig för att vara något annat än just skjutglad action med ett manus som skriker "Du vet vem jag är!" Då godtar jag det och anser att filmen bör ha ett likartat bemötande, det vill säga "Tack för att du var vad du utgav dig för!"