Kurre
Idag vill jag prata om en kär vän till mig och en av de bästa och sämsta sakerna som någonsin hänt mig. Känner att detta är en historia som är värd att dela med sig.
Näst intill alla är ju någon sorts djurperson. Jag är kattmänniska och även fast jag inte hatar hundar i sig, så kan jag inte säga att jag gillar dem. Jag tycker helt enkelt att katter är mysigare husdjur. Men det är upp till varje person själv att tycka som de vill. Så även fast jag växte upp med 9 hundar hos far min så blev jag en kattmänniska. Kanske det var för att vi hade så många hundar som gjorde att jag drog mig ifrån dem? Jag vet inte. Hur som haver...
När jag var tre år gammal bestämde min syster (som fortfarande bodde hemma hos far min tillsammans med resten av familjen ute på landet) att köpa en ny katt, eftersom vi hade varit tvungen att ta bort en annan katt ett år tidigare på grund av cancer. Han var en blandning av en Norsk Skogskatt och en Svensk Bondkatt. Svart med lång päls, fluffig svans och riktigt små tofsar på öronen. Hon köpte honom för 100kr och resan för att hämta upp honom är mitt första riktiga minne som jag kommer ihåg.
Det var mitt i högsommaren och jag minns så väl att han satt lös i bilen eftersom vi inte hade någon bur. Min syster satt och höll i honom medans han satt och grät. Det är ju läskigt att åka bil som några veckor gammal kattunge. Men när vi kom hem och vi satte ner honom i gräset så blev allting läskigare helt plötsligt. "Vad var det här mjuka gröna på marken? Jag vill inte stå på detta!" Detta är vad jag tror att han tänkte. Han försökte lyfta varenda tass på samma gång utan att det gick så bra. Till slut lärde han sig att gräset kanske inte var så farligt ändå.
Vid det här laget hade vi inte döpt honom och vi satt i gräset, hela familjen (utom far min) och funderade. Kurre satte bredvid oss och såg ut att fundera med. Kanske inte på vad han skulle heta dock. Och när jag tittade på honom tittade han tillbaka å började direkt att spinna. Det räckte alltså med att man tittade på honom för att han skulle börja spinna. Eftersom jag bara var tre år gammal så visste jag inte vad ordet spinna betydde eller att det ordet enns fanns. Så jag tyckte att han kurrade och skrek ut till mor och syster min: "Kurre! Jag tycker han ska heta Kurre!"
Detta var historien om hur min bästa kompis flyttade hem till oss.
Eftersom vi bodde på landet så fick han vara ute rätt mycket. Han blev utekatt och lärde sig att hålla sig undan från större delen av hundarna vi hade. Förutom två av dem som verkade tycka lika mycket om honom som vi gjorde. Det var ofta som han kom fram till dem och la sig bredvid dem om de var inne samtidigt som honom.
Hur som haver, åren gick och både han och jag blev äldre och vid det här laget hade syrran min låtit mig överta Kurre ifrån henne då hon flyttade ihop med pojkvännen sin. Så han var nu min katt. Till slut flyttade vi ifrån far till en liten lägenhet i sammhället. Mor tyckte vi skulle lämna Kurre på landet men jag sa ifrån och sa att jag hellre stannade med far min om Kurre inte fick följa med. Det var ett ultimatum som jag gav och mor tänkte då inte lämna mig med min alkoholist far som brydde sig mer om sina hundar än om resten av familjen. Mor gav mig då ett annat ultimatum: "Om han inte lär sig att vara innekatt på 2 veckor så tar vi bort honom." Jag gick med på förslaget för på detta vis fick han ju i alla fall en chans.
Detta var nytt för Kurre. Han hade aldrig varit någonting annat än en utekatt och allt detta var läskigt och konstigt. Han förstod inte hur kattlådan fungerade alls och tyckte att den var jätteäcklig. Han pinkade på möbler och i alla knepiga hörn i lägenheten. Men det var ju inte så underligt när man inte förstår hur lådan fungerar.
Till slut tog mor och satte ner honom i kattlådan, tog tassen hans och visade hur man grävde medans hon berättade för honom att han var tvungen att lära sig annars skulle vi vara tvungen att ta bort honom. Ett ljus måste ha gått upp för honom precis då för helt plötsligt kunde han använda lådan... Även om han stod på kanten och inte i själva sanden. Men det gick inte mer än en vecka för honom att lära sig att vara innekatt.
Vi flyttade 5 gånger till med honom på ett par år. Och för honom var det ingenting konstigt. Han blev van med det. Till slut kom vi till en villa lite på sidanom igen och han fick bli utekatt igen. Tror det var en av de bästa dagarna i hans liv då han faktiskt fick springa fritt igen. Visst, vi bodde i ett hus tidigare med där han fick gå ut som han ville. Men det var rätt så nära vägen så han hade inte så stort område att springa på. Nu hade han en hel skog bara 100 meter ifrån huset.
Åren gick och både han och jag blev äldre, som man blir av någon konstig anledning och jag tänker inte skriva om vartenda äventyr som han var med om. Men det finns en till som jag bara måste ta upp. En morgon vaknade jag av att Kurre var och krafsade på golvet i mitt rum. Förstod inte alls vad det handlade om. Men det slutade med att han pinkade på mina nya jeans (som jag såklart hade slängt på golvet när jag gick och la mig). Jag vaknade av det porlande ljudet och blev flyförbannad på honom. Men han blev inte rädd när jag skrek åt honom utan bara satt och tittade på mig. Detta hände två gånger, fast en gång pinkade han direkt på golvet och inte på någonting. Och sedan göme han sig under sängen min. Vägrade komma fram även fast jag skrek åt honom. Han verkade inte vara rädd alls.
Timmarna gick och när styvfar min skulle gå till jobbet (runt 5 på morgonen klev han upp) och tänkte släppa ut Kurre. Han vägrade gå ut av någon anledning. Så styvfar min tog Kurre och bar honom ner i källaren och ut i garaget och släppte ut honom där då han skulle ta bilen och fara till jobbet.
Det tog inte lång tid förrens mor min vaknade av att någonting krafsade på dörren. Hon gick till sagd dörr och öppnade den. Fort som en oljad blixt kom Kurre inspringandes. Men det var inte det som min mor såg... Utanför verandan, kanske två-tre meter bort, stod en stor varg och bara tittade på henne. Detta var vad Kurre hade varit rädd för hela natten och även anledningen till varför han inte ville gå ut. Så även om vargen inte anföll honom så måste jag säga att han har överlevt en Varg... Även om det var för att mor öppnade dörren bara några sekunder innan någonting faktiskt hände.
Kurre var en väldigt speciell katt. Han var med om mycket... Väldigt mycket! men tyvärr för bara två år sedan så var vi tvungen att ta bort honom. Hans bakben orkade helt enkelt inte med att hålla honom uppe längre. Åldern hade kommit ikapp honom,.. Han blev 21 år gammal. Ja, precis, tjugoett år gammal. Riktigt gammal för en katt. Och även om hans bakben inte orkade med så mådde han bra. Det var inga andra fel på honom.
Tyvärr var jag i södra Sverige och pluggade vid den här tiden. Så jag fick inte spendera någon tid med honom innan vi var tvungen att söva ner honom.
Jag blev helt förkrossad. Jag tror jag grät i en veckas tid innan allting hade sjunkit in. Helt plötsligt fanns inte min bästa kompis där längre. Han som alltid kom till mig då jag var ledsen för att trösta mig. Han lämnade ett stort tomt hål i mitt hjärta som jag inte tror att någon skulle kunna fylla igen och jag saknar honom än idag.
Vi fick ta hem askan av honom och han ligger nu begraven på bakgården vid en stor sten och vi har en liten staty av honom som står på stenen.
Detta var historien om min bästa kompis och fluffiga husdjur, Kurre. Strax efter hans bortgång så tog jag alla bilder jag kunde hitta av honom och gjorde en liten minnesvideo. Om ni har lust att se den så finns den här nedan.
/B
