Medlem
Diabetes

Som några av er kanske vet så har jag typ 1 diabetes. En sådandär sjukdom som inte är så pass rolig att ha och kräver rätt så mycket uppmärksamhet. Jag behandlar denna sjukdom med insulin som jag får igenom en insulinpump som jag har kopplat till magen 24/7. Och ni som läst mina förra inlägg kanske redan har listat ut att jag lider av en depression (även om jag inte gått ut och sagt det rakt på) som jag även, dagligen, slåss emot .

De senaste dagarna har varit rätt så jobbiga på precis dessa två fronter. Tappade helt kontrollen över mitt blodsocker och antingen så låg jag så lågt att jag var tvungen att äta någonting eller så låg jag så pass högt att jag var helt spyfärdig. Det fanns inget mellanting som jag kunde ligga på och jag har ingen aning om varför detta hände. Jag hoppas att jag fått i ordning på det nu dock men det är ingenting jag kan se förrens imorrn då jag koller om jag ligger bra då jag vaknar.

Detta, i det stora hela, har inte hjälp depressionen heller, och jag har kännt mig extremt nere, arg och ledsen för det som händer. Känns bara som att jag vill gå och lägga mig och inte kliva upp på flera dagar. Det har inte heller hjälpt att vi har gett upp sökandet efter min bortsprungna katt och vi har lämnat tillbaka kattfällan som vi hyrde för ett par dagar sedan. Nu på lördag har det gått en månad sedan hon försvann och hon är inte en sådan katt som har varit borta längre än en dag innan hon har sökt sig hem igen.

Hur som haver, känner att jag håller på att svänga av vägen här så det är dags att gå tillbaka till det jag faktiskt tänkte skriva om. Min diabetes går mig på nerverna stup i kvarten. Jag har varit tvungen att tacka nej till många fester, resor, resturangbesök och allt där emellan bara för in sjukdom. Många gånger har det hänt att blodsockret har skjutit i höjden och sedan ringer någon och frågar om jag vill gå ut och hitta på någonting. Och det enda jag kan göra är att tacka nej på grund av att jag måste försöka få ordning på blodsockret igen.

Det var inte många månader sedan som jag åkte norrut för att träffa en kompis som jag inte hade träffat på tre år. Han bjöd hem mig till honom en helg. Planen var att jag skulle hänga kvar hos honom tills på tisdagen veckan efter och han skulle komma och plocka upp mig då han hade ärenden att göra i närheten av mig.

Visst tackade jag ja! Och jag plockade ihop mina prylar och packade in dem i bilen när han kom. Hem skulle jag få skjuss med av mina föräldrar de hade ärenden norröver på tisdagen. Allt var ju planerat och perfekt, in i minsta detalj! Blodsockret var bra och allting var frid och fröjd. Var glad över att jag skulle få komma hemmifrån en stund.

Men på kvällen under första dagen gick allting käpprätt åt helvete. När jag skulle trycka bort ett larm som sa att det började bli lite insulin i pumpen (räcker ett dygn extra efter att den larmar första gången) så gick pumpen sönder. En av knapparna fastnade och den började ge ifrån sig ett larm som sa precis detta. Detta var ingenting jag kunde fixa själv och det enda jag kunde göra var att ta ut batteriet ur pumpen och lägga ifrån mig den.

Jag blev sittandes uppe hela natten för att hålla koll på sockret så ingenting skulle hända. Och på morgonen ringde jag, först och främst, företaget för att berätta vad som hade hänt så jag skulle kunna få en ny insulimpump skickad till mig (då garantin är på 4 år). Och sedan var det bara att ringa hem och be dem komma och hämta mig då jag inte hade något annat sätt att få i mig insulin med mig då jag inte hade planerat på att pumpen skulle gå sönder.

Föräldrarna mina kom efter ett par timmar för att hämta mig och det var bara att åka hem, illamåendes för att blodsockret hade stigit under natten. Troligtvis på grund av stressen som kom över att pumpen gick sönder. Sedan kom ett helvete med att ta sprutor igen. Nålrädd som jag är (ja, även diabetiker kan vara nålrädda) gillar jag inte sprutor. Jag satt med mina sprutor och fick nog ta mellan 10-15 sprutor om dagen för att hålla blodsockret relativt stadigt. Och det blev inte mycket sömn på grund av detta.

Visst fick jag beröm av min läkare för att jag lyckades hålla blodsockret relativt stabilt utan pumpen men det är absolut ingenting jag kommer vilja göra om den närmaste tiden.

Jag lärde mig i alla fall en sak av det hela: Ta alltid med dig en spruta som du kan fylla om du åker bort om någonting skulle hända med pumpen.

Så ett tips till er alla... Skaffa er inte Diabetes. Det är nog en av de dummaste sakerna ni kan göra. Skämt åsido. Det jag kan glädja mig över är att forskningen verkar ha gått snabbt frammåt under de senaste åren och ett botemedel är nog inte långt borta.

Läste för några månader sedan att de hade lyckats bota en mus med diabetes och för två månader sedan läste jag att de nu ska börja med tester på människor på ett annat botemedel som verkar ha fungerat bra med. Är dock inte hundra säker på hur denna gick till dock. Såg en video där de förklarade det hela men jag hängde inte riktigt med. Frågan är väll när detta kommer vara klart... Och om det kommer kosta skjortan och halva din själ för att få göra. Troligtvis kommer det dock vara värt det i det stora hela.

/B

#blogg

Skribent

Åh, fy fan. Lider verkligen med dig, stay strong <3


signatur

I am the black wizards.

Medlem

Hur länge har du haft diabetes? Jag är inne på mitt tjugoandra år nu.

Jag lider inte av dina bekymmer. Jag tänker inte ens på min sjukdom, tar mitt insulin och har en hyffsad blodsockerkurva. Undrar ibland varför vissa tycker det är så jobbigt med diabetes. Inget illa menat, det är mer min egen inställning och inte en pik mot dig och andra med mer diabetesproblematik. Själv äter jag kakor till fikat om jag känner för det och köper lördagsgodis om jag vill.

De första 2-3 åren (jag fick diabetes som 8-åring) var mina insulindoser lite svårinställda. Men utöver det så har jag bara haft problem vid ett tillfälle när en kombination av stress, ångest och en infektion i kroppen gav mig skenande blodsocker och jag hamnade på intensiven med kraftig ketoacidos.

Medlem
Skrivet av Johan Olander:

Åh, fy fan. Lider verkligen med dig, stay strong &lt;3

Tack så mycket, försöker så gott jag kan!

Skrivet av Bennii:

Hur länge har du haft diabetes? Jag är inne på mitt tjugoandra år nu.

*snip*

Jag är på mitt 17e (fick min som 9åring) och det är faktiskt inte förrens de senaste 6-8 åren som jag, sakta men säkert, har börjat få problem med min sjukdom.

Medlem

Ingen rolig läsning Har en kompis som fick typ 1 som barn och det var allt annat än fröjd. Jag hoppas verkligen att det kommer ett botemedel så snart som möjligt. Man ska inte behöva avstå nöjen bara för att man är olyckligt lottad. Att behöva dras med sjukdomen är ett tillräckligt hårt straff som det är.

Det KaVa-KaVa länkade till lät väldigt lovande. Så förhoppningsvis är din mardröm över om några år. Mer stamcellsforskning för folket!

Redaktör

Är typ 1-diabetiker sen jag var 7 år, liksom Bennii har jag också det väldigt enkelt för mig. Tänkte först om du var oerfaren, att det var därför kurvorna flaxade, men efter 17 år är inte det problemet.

Man kan om jag fattat rätt bli mindre insulinkänslig med åren, att kroppen tar upp dosen sämre, kanske också ojämnt vid olika tillfällen. Kanske nåt sånt du drabbats av på senare år. Jag märker själv att insulinkänsligheten går i vågor, vissa perioder är jag t.ex. känslig vid middag och sänker ordinarie dos (tar sprutor, har inte pump).

Jag bytte långverkande till det nya Tresiba för ett år sen, det ska ge mycket stabilare värden och minska risken för känningar. Har väl inte märkt så våldsamt stor skillnad där, men det kan du fråga läkaren om. Kanske värt att byta till det istället för pump, om det är det som krävs.

Men en viktig grej jag lärt mig först på senare år är att man ska anpassa insulindosen efter vad man äter, inte tvärtom. Samma sak för högt blodsocker, planerad motion osv - man ska våga ändra doserna (och givetvis testa flitigt då, så man har koll). Förr var det ju mer så att man anpassade sig efter föreskriven dos. Det går också att räkna kalorier och anpassa dos och ätande efter det. Fråga dietisten.

Vet inte om det här hjälper dig något, men du har min fulla förståelse i alla fall, och jag hoppas du får ordning på doser och blodsocker och humör. <3


signatur
Medlem
Skrivet av Tompa:

*snip*
Vet inte om det här hjälper dig något, men du har min fulla förståelse i alla fall, och jag hoppas du får ordning på doser och blodsocker och humör. &lt;3

Tack för svaret. Skulle inte förvåna mig alls om jag har blivit mindre insulinkänslig på de senaste åren. Kanske någonting att fråga min läkare om.

Jag var tvungen att öka mina doser med nästan 40% för att få blodsockret att vara stabilt under 10, vilket fick min läkare att reagera. Speciellt eftersom det hade legat helt ok innan.

Jag har fått ordning på sockret igen för den här gången efter att ha legat mellan 12-18 under ett flertal dagar. Det värsta är ju att man mår så pass illa när man ligger högt. :c

Medlem
Medlem
Skrivet av Lazers_y:

Spana in den här videon om mat och typ-1 diabetes..

http://www.kostdoktorn.se/hon-fick-panik-och-sade-att-jag-sku...

När det gäller mat och diabetes så kan jag av både egen och andras erfarenhet säga att det inte är riktigt så enkelt som att det finns en unison lösning som fungerar för alla.

Om du till exempel är väldigt fysiskt aktiv så är du i stort behov av kolhydrater i kombination med insulin. Annars börjar kroppen använda fettreserverna på fel sätt och du drabbas av ketoacidos.

Vissa rekommenderar LCHF för diabetiker vilket jag har bekanta som provat. Problemet här är att kombinationen kolhydrater-insulin-fett kan få otrevliga konsekvenser som inte heller är unisona för alla diabetiker och iaf i början kan det vara väldigt svårt att bestämma sitt insulinintag, framförallt om man plötsligt lägger om sin kost till LCHF.

Precis som för alla människor så finns det naturligtvis ingen anledning att stoppa i sig mer kolhydrater än vad kroppen behöver, och naturligtvis ingen anledning att äta mer kalorier av något slag än vad du gör av med. Av samma anledning så finns det heller ingen anledning att ta mer insulin än du behöver för den mängden kolhydrater du äter. Många sjukhus idag lär ut kolhydraträkning till sina diabetespatienter. Då kan du hålla ungefär koll på hur många kolhydrater du äter och när du lär dig hur din kropp reagerar på en viss dos insulin så kan du anpassa ditt måltidsinsulin därefter.

"De vanligaste kostråden till diabetiker är en katastrof idag... Ungdomsdiabetiker får ofta råd att äta gott om kolhydrater för att inte få blodsockerfall av de insulindoser de tar. Det är en fantastiskt bakvänd logik."

Jag har aldrig under mina 22 år som diabetiker träffat en läkare som gett mig rådet att äta mer kolhydrater än den mängd jag behöver. Att däremot ha druvsocker i fickan om du får ett plötsligt blodsockerfall är ett vanligt tips.

Att hon själv säger i intervjun att hon tar 1 enhet måltidsinsulin/dag tyder också på att hon har en hög egen produktion av insulin. Det har man ofta i början av sin sjukdomsbild och då kan kroppen fortfarande själv producera insulin.

Medlem

Been there, and worse..

Har faktiskt valt att köra pennor istället för pump, passar mig bättre! Lycka till med din kamp & avstå inte från livet för att göra det enklare!


signatur

Dear Developers. Rock is overpowered, please nerf.
Paper is fine. Yours truly, ~ Scissors

Medlem

Jag fick aldrig lära mig att räkna kalorier som ny diabetiker. Det var ingenting de gjorde då och de började inte lära ut det på sjukhuset förrens långt efter att jag hade gått bort från ungdomsmotagningen så det är ingenting jag riktigt vet hur man gör.

Har försökt mig på det några gånger men jag blir bara snurrig i huvudet.

Ibland funderar jag faktiskt på att börja med pennor igen... Men jag är så extremt nålrädd att det tar mig 30-45 minuter att bara ta en spruta. Så det är nog ingenting jag skulle kunna bara gå över till :C

Medlem
1
Skriv svar