Universitet

Har suttit å dragit mig i över en vecka att skriva någonting. Alltid när jag börjat så har jag tänkt efter och helt enkelt dragit ett streck över det hela och lagt ner. Tanken var att försöka skriva någonting glatt och roligt jag hållit på med men det blev inte så bra som jag hade tänkt mig.

Liiiite av en perfektionist kan jag vara ibland och jag har väldigt dåligt självförtroende efter allting som har hänt mig. Lite därför som det inte blev av skulle jag tro.

Hur som haver, tänkte skriva om ännu en fas i mitt liv som inte gick som jag hade tänkt mig. Och om ni inte redan har listat ut det så handlar det om den tiden jag spenderade på universitetet i södern.

Under den sista tiden på mitt jobb höll jag på med sökandet efter en lägenhet då jag hade kommit in på univesitetet som jag hade sökt till. Det var en IT kurs som jag tyckte lät så intressant och rolig. Det var, enligt mitt tycke, en fortsättning på det jag hade pluggat på Gymnasiet. Blev många sena kvällar då man satt på nätet och sökte efter lägenheter att flytta in i. Till slut fick jag tag på en ungefär två veckor innan skolstarten. Det blev ett par stressiga kommande veckor då jag var tvungen att fixa med jobbet och dyligt.

Men tre dagar innan skolstarten så kom vi iväg. Bilen packad och jag hade sagt hej då till min fluffiga katt som inte kunde följa med i flytten. Han visste precis vad som föresegick (då han var en extremt smart katt) och satt på sidan om och bara tittade på oss. Och när bilen väl började rulla så såg jag honom bara sitta och titta ner i marken. Han såg extremt ledsen ut.

Det blev en lång resa. Ungefär 110 mil fick vi köra innan vi kom fram till min nya stad i södern. Spännande var det då allting var så pass nytt. Dock så fick jag en extrem hemlängtan på kvällen. Började fundera på om detta faktiskt var rätt men slog snabbt bort tanken och somnade rätt så snabbt.

Skolan började ett par dagar senare och jag gick till torget där vi visst skulle samlas inför det kommande läsåret. Det regnade något så extremt den dagen och inget paraply hade jag. Men en vänligt sinnad själ erbjöd mig lite rum under hans paraply... inte för att det gjorde så mycket då jag redan var våt inpå bara skinnet. Men jag tackade och accepterade erbjudandet för att slippa känna den här äckliga känslan av regn som slog emot en.

De kommande månaderna blev tuffa men extremt roliga. Fick lära känna nytt folk och lära mig någonting nytt. Men tyvärr blev detta inte som jag hade tänkt mig. Jag hamnade, sakta men säkert, efter och fick inte den hjälp som jag hade behövt... Även då jag frågade efter det från både klasskamrater och lärare. Det blev även så att jag kände mig extremt utstött av mina klasskamrater så det hjälpte ju inte min depression heller. Jag klarade 3 av 8 av kurserna under första läsåret och missade de två som jag faktiskt behövde för att få fortsätta plugga andra året med några få poäng.

Jag pratade med min lärare om det och hon föreslog att gå om ett år med de nya förstaårarna. Och det var planen jag satt. Men efter ett tag så slog depressionen till igen, riktigt rejält denna gång, och jag kände att det skulle bli precis samma sak igen. Samt att pengarna började ta slut. Jag saknade 3 poäng totalt för att få fortsatt studiestöd från CSN.

Så jag började söka jobb. Detta gick precis som jobbsökandet går just nu. Helt åt pipsvängen. Jag sökte allt jag kunde hitta och jag fick inte ett enda napp. Så det slutade med att jag helt enkelt inte hade råd att bo kvar och var tvungen att avbryta alltihopa och flytta hem till Norrland igen. Jag fick flytta in hos mina föräldrar så jag behövde inte lägga ut de sista av mina sparpengar på ett ställe att bo på. Så det var ju bra i sig.

Men allt detta har inte hjälp mitt psyke alls och jag har mått extremt illa och ångrar att jag enns försökte. Skulle ha försökt hitta någonting annat istället. Tyvärr är det ju så att det är extremt svårt att få jobb om man inte har en utbildning. Som jag skrev i ett av mina tidigare inlägg så har jag sökt allt mellan himmel och jord och jag får inga napp alls. Och jag känner att jag helt enkelt MÅSTE ha en utbildning.

Tankarna på att söka in på universitet har slagit igen och jag har hittat ett program. Kriminologiprogrammet här uppe i Norrland som jag funderar på att söka in på. Men tankarna från förra gången jag gick på universitet ligger fortfarane och trycker. Ska jag verkligen försöka igen? Kommer det bli bättre denna gång eller kommer allting att hända än en gång? Dessa är tankar som ligger och trycker och jag vet faktiskt inte svaret. Kanske jag helt enkelt inte har plugghuvudet som behövs för att plugga på universitet? Kanske det bara var otur första gången att jag kom in med fel grupp av människor i ett program som jag kanske inte skulle ha sökt till?

Det är många frågor som ligger och trycker och det finns inte många, om enns någon, som kan svara på dessa. Men tyvärr gör det att jag ligger på kvällarna och har svårt att sova.

Men kanske det går bättre denna gång.
/B

#blogg

De enda mediciner jag går på är för min Diabetes men har nu under den senaste tiden funderat på att prata med min läkare om vem jag ska vända mig till för min depression. Även om jag tror att om det bara vänder om någonting, för en gångs skull, börjar gå vägen igen så skulle depressionen släppa.

Kanske skulle ha nämnt i inlägget att jag flyttade hem till mina föräldrar för ungefär 1½ år sedan. Och under det senaste året har jag sökt ett jobb men utan att lyckas hitta någonting.

Plugget jag skulle söka till denna gång ligger extremt mycket närmare. Det är ungefär 2 timmar bort med tåg och jag har kompisar som bor i den staden. Så boende ska inte vara lika svårt att få tag på om jag nu söker och kommer in. Problemet är att de inte öppnar för insökande förrens till våren och sedan tar det ända till hösten innan man börjar med plugget igen. Så det är ju väldigt lång tid innan jag får börja igen.

Jo, jag har funderat på att prata med min läkare om det då det har varit rätt jobbigt de senaste veckorna. Hon frågade om jag tog några mediciner för det när jag var där sist men det blev inte så mycket prat om det då vi diskuterade mitt blodsocker.

Mitt blodsocker ligger rätt bra just nu. Visst, det sticker iväg någon gång nu och då men när jag upptäcker det så kontrar jag det rätt så snabbt. Men oftast ligger det relativt stabilt under 10.

Ingen läkare jag har pratat med har gjort den kopplingen. Mest för att jag har förklarat vad som har hänt och dyligt med jobbet, skolan och så vidare. Jag tror själv inte att det har någonting med min sjukdom att göra utan att det mer är att saker och ting helt enkelt inte går som det bör göra.

Men det är ju någonting att tänka på. Visste faktiskt inte om att detta kunde vara en orsak. Kanske någonting att kolla upp.

Jo, jag tror jag bara helt enkelt hamnade bland fel folk. De som jag klickade med hoppade av kursen rätt snabbt då det inte riktigt var vad de ville göra. Tyvärr så gjorde det att jag tappade de som jag faktiskt arbetade riktigt bra med. Jag fick några goda vänner där nere som jag fortfarande håller kontakten med men det kändes som att man blev utstött av majoriteten av klassen då man inte riktigt hängde med i svängarna som de gjorde.

Jag forskar fortfarande runt för att se om det kanske finns någonting annat intressant att plugga. Vill inte låsa mig fast i ett program utan att göra efterforskningar först... Även fast jag är rätt så intresserad i Kriminologiprogrammet

Kanske någonting att fundera på även fast jag inte direkt kännt av några av symtomen av Hypotreos. Det är, som ni kanske märkt, mycket som går igenom mitt huvud på dagarna. Hjärnan går konstant på högvarv och jag får oftast ingen ro då det är väldigt mycket som tynger.

Men antidepressiva är någonting jag faktiskt funderar på även fast jag tror att allting bara kommer släppa bara någonting går vägen för en gångs skull. Men man måste ju ta sig dit med, vilket dessa mediciner kanske hjälper med.

Du är även inte den enda som säger att jag ska ta mitt försök som en erfarenhet och lärdom istället för ett misslyckande. Många kompisar har sagt att de aldrig skulle våga flytta så långt för att plugga. Men ja, det kanske bara är jag som har svårt att se det så även fast det inte är så underligt när jag faktiskt ser tillbaka på vad som har hänt under mitt liv.

Jag ska även passa på att tacka alla för de svaren ni har gett mig. Som jag skrev i mitt första inlägg så startade jag detta för att få skriva av mig och dela mina erfarenheter med livet. Det känns faktiskt väldigt bra att man har fått ett rätt bra mottagande och att folk faktiskt läser det jag skriver. Så tack allihopa!

Får se om jag kanske kan hitta någonting mindre deprimerade att skriva om de kommande dagarna.