Helgdiskussion: vad gör ett spel läbbigt?
Plötsliga händelser, obehaglig stämning eller clowner - vad skrämmer dig mest?
#alien-isolation, #the-evil-within
Alltså de krävs ju någon form av interaktiv story med en viss mängd scriptade element, detta för att få det att kännas trovärdigt och som att man faktiskt upplever något, till skillnad från spel som bara är openworld.
Sedan tror jag i kombination med detta att det ska vara väldigt slipade miljöer,fiender och någon form av dynamisk AI som är oförutsägbar. Dessutom gärna väldigt få och unika möten med fienden som gör att du känner dig underlägsen.
Jag tror fortfarande att tex Amnesia,Penumbra är bland det läskigaste. Alien Isolation är helt klart ett toppklass spel men det blev ganska generiskt efter halva spelet.
Ja vet inte men gamla silent hill och första Resident Evil lyckades väldigt bra, men där hade man andra saker som gjorde det obehagligt så som kameravinklarna, ont förnödenheter och att kontrollerna var klunkiga, dock på ett positivt sätt.
En bra atmosfär. Utan det kvittar det vad som händer...kan man inte identifiera sig med omgivningen och känna vad spelkaraktären är tänkt att göra så blir det aldrig skrämmande alls.
Ta FEAR som ett exempel. Stolar rör sig, man hör små andetag och skratt av småbarn som inte alls hör hemma där...DET skapar atmosfär.
Outlast är äckligt till en början tills man lär sig systemet. Är väl mest jump scares och visuellt äckliga fiender som springer efter en.
Silent Hill till PSX var äckligt för miljöerna var så annorlunda och varje gång man kom ut ur mardrömmen fick man sig en lättnad.
the Last of Us hade sina moment där det kändes läskigt eller läbbigt när man fick gömma sig bakom lådor och planera hur man skulle gå till väga för att inte bli dödad.
Minsta lilla felsteg och man fick ansiktet avbitet av en svampskalle.
Aliens Colonial Marines var skrämmande dåligt att det knappt gick att starta spelet utan att få problem. Har 13 minuter played på steam och det är allt som krävdes för att jag aldrig mer skulle våga starta spelet igen.
Oblivion+Skyrim moddat med en massa mods som gör spelet otroligt svårt och mörkt.
Höll på skita i byxan när jag höll smyga runt och råna en grotta på köksbestick, grytor, trämuggar, limpor och mynt när helt plötsligt halva rummet lyser rött av magi och där är en hel grupp av vampyrer ute efter en.
PC - PS4 - PS3- PS Vita - Wii U
Som andra skriver, smarta fiender som man inte kan förutspå lika lätt, en fiende är aldrig otäck mer än en gång om den använder samma taktik. Ett exempel är necromorphs som spelar döda, första gången kanske man hoppar till men sen så kan man spelet.
Något som jag tycker är otäckt är känslan av "impending doom", man ska få aningar om att man kommer att kunna dö när som helst men sen så händer inget..
För mig är ett perfekt exempel på skrämmande är "Robbing the cradle" uppdraget i: "Thief 3: Deadly Shadows".
Första hälften av uppdraget är helt tomt på fiender, men atmosfären och stämningen är så hemsk att man tror sig bli förföljd!
https://www.youtube.com/watch?v=ffIR0S0mQ8U
-Atmosfär
-"Ovetenskap" (inte veta hur monstret ser ut t ex)
-Liten kontroll över situationer (Hur utelämnad och kontrollös man är).
Exempel 1: I Outlast hade man för mycket kontroll då man hade nightvision på kameran vilket gjorde att man kunde sitta i ett hörn och spana på fienden i säkerhet.. Exempel 2: Amnesia:TDD: 1. att inte vara i mörker för länge 2. inte kunna kolla direkt på monstret (bidrar till "ovetenskapen") 3. rubbad syn när man kollar på monstret, osv.
Atmosfären, när man anar mer än vad man ser.
Exempel: Alien1 versus Alien2 filmerna.
Alien1 är "läskigare" för MIG, medans Alien2 blir mer som en actionfilm.
Men, vi är alla olika, och tur är väl det.
Don't argue with Idiots. They drag you down to their level and beat you with experience.
Dåliga portningar där musen better sig som en full tjänsteman som nyss vaknat med byxorna nere på Rosenbad.
Marinkampanjen i AvP år 1999. Jag 14 bast. Jag har aldrig varit så rädd i ett spel.
Lirade avp från 1999 för något år sedan och det är lika läskigt ännu. Jag är sådär nervig av mig att hör jag något eller ser en mörk skepnad så öppnar jag eld och vrålar mig hes på grund utav att jag blir så förbannat rädd.
Den där skärmen som läser av rörelser gör mig alltid paranoid, hatar att den börjar pipa och man ser en prick som närmar sig en snabbare och snabbare.
Blinkande lysrör i en mörk tunnel...
Doom 3 inleddes med detta och jag var tvungen att ge upp spelet 15 sekunder in.
Alla är vi olika märker jag gällande detta spel, doom 3 tyckte jag inte alls var så värst skrämmande. Det var på tok för förutsägbart, och oftast man gick in i ett rum så brukade rummet bli mörkare när något skulle hända, även förstod man att man skulle råka ut för något där i början då platån åker ner som en hiss man står på och man blir omringad utav zombies.
Enda gången jag hoppade till i spelet var när man gick in på en toa och ser en fet zombie sitta där, man skrattade till lite före just av anledningen att det såg så fruktansvärt komiskt ut, men när den ryckte till och klev upp så flög man ur stolen tvärt men sedan blev allt lugnt.
Blev riktigt besviken på doom 3 och orkade inte ens spela klart hela i och med att jag tyckte det blev för överdrivet
Första Far Cry var riktigt läskigt för tio år sen kommer jag ihåg.
När monstren blev osynliga och man bara kunde se dom i värmekamera. Något som krävdes uppladdning emellanåt och kunde hände i häftiga strider när man satt själv en fredagshelg som 12-åring.
Tyckte också att det var ganska läskigt kommer jag ihåg.
Ljud och mörker är nog det som spelar in mest för min del annars.
Det är ju såå individuellt. För min del hänger mycket med från barndomen och tidiga tonåren. Ett exempel var när jag skulle spela om de 3 första Resident Evil och Code Veronica tillsammans med min sambo då han inte hade spelat dessa tidigare (iaf inte helhjärtat). Då jag tyckte att det var så fruktansvärt obehagligt när jag var yngre så tycker jag fortfarande att det är lika obehagligt idag. Min sambo däremot tycker inte alls att det är läskigt mer än att han kanske hoppar till en gång eller två. "Det är ju bara en stor pixelklump, den där zombies." Bah! Säger jag.
Less is more!
Det är min fantasi som fyller i luckor som skrämmer mig. Det görs genom att utvecklarna inte visar för mycket. Stämningen måste finnas där. Miljön såklart. Resten är upp till mig. Ibland är det också bättre att utesluta musiken och bara ha ljudeffekter från omgivningen.
Som sagt, less is more!
Tyvärr så har jag svårt för att bli rädd när det gäller spel, eller ledsen när en karaktär dör. Spel med SP som ska berätta en historia, som Mass Effect och The Walking Dead, är av noll intresse just därför, och folk som gnäller över Battlefields eller Cods SP-kampanj har jag ingen förståelse för. Det senaste spelet som jag blev lite rädd i var Diablo 2 när man kom ner till The Countess(Tror jag hon hette), men det var lite av en jump scare. Man mörsade genom rum efter rum av skelett och liknande cannonfodder och sen helt plötsligt kommer man till hennes rum och hon hoppar fram och skriker "Your soul is mine!". Jag minns att jag blev lite byxis då, men då var jag inte så gammal heller.
Som vuxen blir jag inte rädd för något som är på låtsas.
Men när jag spelade EVE online så blev jag skiträdd när jag blev jagad av ett gäng ökända pirater i 0.0 space (PVP-område).
Jag hade ett sprillans nytt skepp som jag var ute och transporterade, dessutom med en massa dyr gear lastat, för mig var det värt 2 månader i spelet. I EVE får man inte tillbaka det man förlorar, så rädslan var verklig.
yolo