Helgdiskussion: vad gör ett spel läbbigt?
Som vuxen blir jag inte rädd för något som är på låtsas.
Men när jag spelade EVE online så blev jag skiträdd när jag blev jagad av ett gäng ökända pirater i 0.0 space (PVP-område).
Jag hade ett sprillans nytt skepp som jag var ute och transporterade, dessutom med en massa dyr gear lastat, för mig var det värt 2 månader i spelet. I EVE får man inte tillbaka det man förlorar, så rädslan var verklig.
Kom du undan?
Game long and prosper
Har alltid varit ett fan av spänning och atmosfär. Suspence som det så fint heter på engelska. Jump scares och äckligheter har aldrig skrämt mig.
Starten i Marine-kampanjen i AvP 2 är ett bra exempel. Du sitter och är beredd på att det är en alien eller två där ute som vill slita dig i stycken. Men du spelar och spelar medans din lilla scanner piper och tickar. Och inget händer. Du vet att något borde hända men inget händer.
Inte förrän på andra banan möter du din fösta fiende och då är du redan så fullpumpad med adrenalin att du fullkomligt exploderar. Sen går det lite utför men ändå.
Saker är alltid som läskigast precis innan de dyker upp enligt mig. Därför gillar jag spel som bygger stämning snarare än något annat. Sedan får saker gärna ha lite djup också. En monstervampyr från någon splatterfilm som ser ut som den går på steroider och kommer direkt från en slaktfabrik kommer alltid vara mindre skräckinjagande än den mer klassiska vampyren som ser mänsklig ut men där man kan förnimma den inre besten. Kanske inte världens mest läskiga exempel. Men jag tror ni fattar vad jag menar.
Var jävligt rädd när jag lirade system shock 2 när jag var yngre, atmosfären är det helt klart som skapar den inlevelse som behövs för att bli rädd.
Var även rädd skrajj när jag lirade doom och blood, storebror blev så rädd för blood att han fick mardrömmar, och jag fick inte spela det mer, minns hur förbannat jävla besviken jag var, han behövde ju inte titta när jag spelade x)
Värt att tillägga är att jag var typ 4-5 år när jag spelade dom godingarna första gången.
Ja, skyll på mina föräldrar.
Ett bra exempel är Silent Hill - Shattered Memories.
Jag pallade inte med när man för första gången hamnade i isen och monster anföll... men när jag till slit insåg att monstrena BARA kom när det fanns is så blev alla is-fria områden rätt oläskiga.
Så där kom det här med förutsägbarhet verkligen in och sabbade för ett i övrigt utmärkt spel.
Något spelet gjorde väldigt bra var dock att ha "immersion". Ingen HUD, alla menyer skedde via huvudpersonens mobil, inkl kartan. När någon pratade på en via telefon kom ljudet via Wiimoten etc etc.
Så man sögs in fint.
Oj oj oj det finns mycket men tror atmosfären i spelet gör det mesta. Fear 1,Doom 3, Resident evil 1, Silent hill 1 och 2, Amnesia och penumbra. Alien isolation, Outlast, AvP 1 som Marine, mm mm. Det alla har gemensamt är atmosfären och det härliga gameplayet. Jump scares och att inte veta vad som händer är också bidragande till helt vansinniga adrenalin påslag i spel av den typen. Nej måste säga att stämmningen/atmosfären och gameplayet är viktigt för att bli riktigt rädd i spel
Den värsta paniken jag haft i ett spel är nog i AvP 1999, 20år ung och man hör trackern pipa och man ser fan inget fören man har en Xmp i nyllet kl 1 på natten.
🎮 Xbox Series X | Nintendo Switch | Playstation 5 | Samsung Q90 65”
”Döm ingen efter utseendet – för så otroligt bra är jag faktiskt inte!”
Atmosfären är viktig, men jag brukar inte reagera mycket inför sådant som zombier eller annat traditionellt - det skulle vara spindlar då iom grav allmän skräck inför dem. Det är mer när spelskaparna arrangerat något riktigt fruktansvärt i någon scen mellan människor eller dylikt som jag verkligen kan reagera. Människans psyke kan vara mer skrämmande än något annat.
Bonusolustighetsvarelse måste vara facehuggers från Alien. Varför skulle man hitta på något dylikt.
Jag hatar verkligen jump scares. De känns så oärliga och manipulativa. Jag är inte en skräckfantast överlag, men när jag väl spelar den sortens spel föredrar jag en tryckande stämning framför billiga knep. Om jag rundar ett hörn tycker jag att det är så mycket läskigare att inse att man blir upptäckt av ett monster som står där än att det hoppar ut genom en ventil eller något.
Poängen med jump scares antar jag är att de kan överraska spelare som annars hade kunnat hantera hotet i fråga, men de läskigaste spelen tycker jag är dem som inte ger spelarna möjligheten att hantera hoten på överhuvudtaget.
Ovetskap och olidligt väntan på att något kommer hända men man vet inte vad eller när. Splatter och gore som trycks upp i ansiktet är inget annat än splatter och gore.. som trycks upp i ansiktet. Väldigt oläskigt och känns bara utstuderat och som att spelmakarnaförsöker så hårt enligt någon slags formel utan att veta vad som funkar.
Kontrast mellan mörker och ljus samt bra ljud är guld värt. T ex vissa platser i DeadSpace där det inte är becksvart men ändå är ljuset riktigt obehagligt. De bästa stunder i tex DeadSpace 1&2 är just när det är lugnt och krypande med obehagliga ljud just eftersom man är ensam med sin skenande hjärna.
-With great moustache comes great responsibility!
Det läskigaste jag spelat på länge är det där uppdraget i Thief (4) när man är i mentalsjukhuset. Fyfan :S
Atmosfären var så jäkla go! Om ett skräckspel dyker upp med liknande uppbyggnad... SIGN ME ON!
Hehe, jo. Jag tog en paus från Thief 4 i ett par dar för att jag inte pallade köra vidare Sen var det inga problem överhuvudtaget när jag väl började igen. Och då älskar jag ändå skräckfilm och skräckspel.
Vet inte riktigt om det blir läbbigt längre. Minns när första Resident Evil kom eller först Silent Hill.. Då jäklar var det så man knappt vågade spela dem. Men nu har man dessvärre vant sig och blivit lite avtrubbad även om det går lite chills i nackne när man kör spel som ex. Amnesia.
Sedan känns det som att spelutvecklarna idag bara går på blod och grafiskt våld och det är varken äckligt eller skrämmande för man har sett så mycket sådant i ens liv nu så man är rätt avtrubbad, tyvärr ska man säga.
Det finns bara tre grupper av människor i världen.
De som kan matte och de som inte kan det.
kuslig miljö/atmosfär samt hoppa till delar utav spelet och då menar jag att man hoppar till utav saker som man inte har en aning om och inte från saker man nästan kan förutspå ska hända.
tex, resident evil 1, när man kommer in i en till syntes lugn och stillsam korridor, några steg framåt så dyker en zombie hund in genom fönstret med en fruktansvärd krash samtidigt som skräck musik sätter igång. likaså kråkorna som helt plötsligt och utan varning dyker in genom fönstret, hjärtattacken var inte långt ifrån.
spel där man tror sig vara säker men som egentligen något stort kommer att hända utan att man har en jäkla aning om det, DET är skräck, DET är läbbigt.
att smyga genom mörka korridorer eller terränger där man vet att något ska hända, kan vara läbbigt det med, men inte riktigt samma sak.
Inte för att jag spelar så mycket skräckspel, men film och spel har väl snarlika kriterier för att bli "läbbiga".
De viktigaste ingredienserna för att göra något läskigt.
Vilken typ av miljö, mörka skogar gör allt läskigare
Ljud/musik
Oförutsägbart
Variation, något som många filmer/spel är dåliga på. I många film/spel händer samma sak om och om igen ( identiska fiender etc), så det blir inte lika effektfullt efter ett tag.
Överdrivet med gore/blod gör inte en film/spel läskigare..
Att spänningen ökar och att det blir intensivare ju längre man kommer.
Less is more!
Det är min fantasi som fyller i luckor som skrämmer mig. Det görs genom att utvecklarna inte visar för mycket. Stämningen måste finnas där. Miljön såklart. Resten är upp till mig. Ibland är det också bättre att utesluta musiken och bara ha ljudeffekter från omgivningen.
Som sagt, less is more!
Jag hatar att ha musik i spel, jag kör alltid med bara ljudeffekter, det enda som får förekomma för mig är musik som kan startas inne i spelet t.e.x som i amnesia 2 när pianot går igång. Bara sådant får finnas med för då får jag en helt annan stämning än att musik spelas hel tiden då kan jag inte leva mig in i skräckspel eller spel över huvud taget
Less is more!
Det är min fantasi som fyller i luckor som skrämmer mig. Det görs genom att utvecklarna inte visar för mycket. Stämningen måste finnas där. Miljön såklart. Resten är upp till mig. Ibland är det också bättre att utesluta musiken och bara ha ljudeffekter från omgivningen.
Som sagt, less is more!
Jag hatar att ha musik i spel, jag kör alltid med bara ljudeffekter, det enda som får förekomma för mig är musik som kan startas inne i spelet t.e.x som i amnesia 2 när pianot går igång. Bara sådant får finnas med för då får jag en helt annan stämning än att musik spelas hel tiden då kan jag inte leva mig in i skräckspel eller spel över huvud taget
håller med.
finns inget mer irriterande än musik i skräckspel, tar död på stämningen rejält, speciellt om det är ett konstant spelande musik som ändrar ton då någon fiende är i närheten, det är väl inget skrämmande med det, man är ju förbered på vad som komma skall.
ett musik löst spel däremot där enbart ljudeffekterna hörs samt musik och annat som enbart spelas då någonting hemskt händer(typ som hundarna som brakar genom fönstret i resident evil 1) och som slutar när händelsen är över, uj uj, det är skräck.
Less is more!
Det är min fantasi som fyller i luckor som skrämmer mig. Det görs genom att utvecklarna inte visar för mycket. Stämningen måste finnas där. Miljön såklart. Resten är upp till mig. Ibland är det också bättre att utesluta musiken och bara ha ljudeffekter från omgivningen.
Som sagt, less is more!
Jag hatar att ha musik i spel, jag kör alltid med bara ljudeffekter, det enda som får förekomma för mig är musik som kan startas inne i spelet t.e.x som i amnesia 2 när pianot går igång. Bara sådant får finnas med för då får jag en helt annan stämning än att musik spelas hel tiden då kan jag inte leva mig in i skräckspel eller spel över huvud taget
håller med.
finns inget mer irriterande än musik i skräckspel, tar död på stämningen rejält, speciellt om det är ett konstant spelande musik som ändrar ton då någon fiende är i närheten, det är väl inget skrämmande med det, man är ju förbered på vad som komma skall.
ett musik löst spel däremot där enbart ljudeffekterna hörs samt musik och annat som enbart spelas då någonting hemskt händer(typ som hundarna som brakar genom fönstret i resident evil 1) och som slutar när händelsen är över, uj uj, det är skräck.
Tur att jag inte är ensam inom den åsikten
En del, som gör att Alien: Isolation blir särdeles läskigt, är att fienden inte kan besegras vilket ger en enorm respekt för situationen man befinner sig i. Detta i kombination med att möjligheten att spara framstegen är utspridda och inte automatiska gör att ett dödsfall blir mer allvarligt än i spel där du kan spara själv eller där framstegen sparas automatiskt och frekvent. Amnesia blir också bra av just den anledningen att du inte kan meja ner antagonisten när som helst.
I Alien vs. Predator från 1999 tyckte jag att spelet var grymt läskigt fram till dess att jag mötte första fienden, efter det förlorade jag respekten för alla dessa xenomorphs eftersom de köttades på löpande band. Samma sak med Doom 3 och Dead Space. Kan bara hoppas att Alien: Isolation blir framgångsrikt nog för att denna typ av skräck blir mer vanligt.
Allmän Japan-konnässör och smått besatt av allt som heter JRPG och Metroid.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Plattformar: PC, PS5, PS4 Pro, Nintendo Switch, N3DS, PS Vita, IOS/Android.
Min absoluta favorit, Alien: Isolation till trots, är nog Dead Space 1.
Om man bortser från alla jump scares så är det en härligt, tryckande stämning. Även ljudbilden är helt suverän.
Bara tanken på tystnaden på Hydrophonic Decks som ibland avbryts av de väsande andetagen från Wheezers... har inte mått så dåligt sedan jag stöte på de jävla lab-aporna i SS2.
Som vuxen blir jag inte rädd för något som är på låtsas.
Men när jag spelade EVE online så blev jag skiträdd när jag blev jagad av ett gäng ökända pirater i 0.0 space (PVP-område).
Jag hade ett sprillans nytt skepp som jag var ute och transporterade, dessutom med en massa dyr gear lastat, för mig var det värt 2 månader i spelet. I EVE får man inte tillbaka det man förlorar, så rädslan var verklig.
Kom du undan?
Jepp, ett större gäng dök upp som jagade piraterna, i tumultetkom jag undan genom att dra till ett tomt dead-end system och loggade ut för kvällen.
Jag behövde nämligen gå och byta kalsonger
yolo
Som vuxen blir jag inte rädd för något som är på låtsas.
Men när jag spelade EVE online så blev jag skiträdd när jag blev jagad av ett gäng ökända pirater i 0.0 space (PVP-område).
Jag hade ett sprillans nytt skepp som jag var ute och transporterade, dessutom med en massa dyr gear lastat, för mig var det värt 2 månader i spelet. I EVE får man inte tillbaka det man förlorar, så rädslan var verklig.
Kom du undan?
Jepp, ett större gäng dök upp som jagade piraterna, i tumultetkom jag undan genom att dra till ett tomt dead-end system och loggade ut för kvällen.
Jag behövde nämligen gå och byta kalsonger
Fy fan, fick veta idag att jag kommer få ett exemplar Elite: Dangerous av en polare när spelet släpps. Inväntar dagen då jag möter samma öde som du gjorde på EvE
Game long and prosper