Det finns skönhet i blodet
När jag befinner mig i min mammas livmoder på BB så gör en annan pojke samma sak i sängen bredvid. Han föds nästan samma dag som jag. Pojken kommer sedermera att bli min äldsta vän. Det är nämligen så att den familjen råkar bo på samma gata som oss. Vi har därför känt varandra i snart 30 års tid. Hela våra liv alltså. Förutom att vara min äldsta vän så har han också varit min ärkenemesis. Vi är störst i klassen och den ena vägrar alltid att lyda under den andre. Det leder ofta till konfrontation av det mer fysiska slaget. Men efteråt är vi alltid vänner igen. En gång börjar vi tjafsa om skottstatistiken i en landhockeymatch vi spelat mot varandra på skolgården. Något som är så fullständigt banalt blir upptakten till ett jätteslagsmål. Han riktar en knytnäve mot mitt ansikte som jag med nöd och näppe undkommer. Och sedan gör jag likadant tillbaks, på reflex. Och mitt slag träffar. Så bra (om man nu bara ska värdera kvaliteten i det rent fysiska) att två tänder slås ut. Först blir jag rädd och undrar vad fan jag har gjort när jag ser hur han blöder. Sedan börjar min kompis att skratta. Jag kan inte hålla mig utan börjar också flina samtidigt som jag sträcker fram min hand och hjälper honom upp från marken.
"Jag tänker säga att jag slog ut dom när jag ramlade medans vi spelade" säger han. Vi är redan vänner igen. Det är knappast sista gången vi ryker ihop, men det går bra ändå.
Jag är fem år gammal, kanske sex till och med, och det är en tidig varm sommarmorgon. Mina små pojkfötter, som i framtiden kommer växa till ett par 48:or, försöker hinna med min pappas steg på den varma asfalten. Vi ska hämta tidningen som förväntas finnas i den brevlåda som tillhör vårt hus. För brevbärarens bekvämlighet så ligger gatans alla brevlådor i vändplanen hundra meter ifrån vårat hus. Jag minns inte särskilt mycket av promenaden dit. Ingen händelse eller konversation som bitit sig fast. Men hemvägen minns jag en del ifrån. Min pappa tycker inte om att vara oproduktiv och därför börjar han alltid läsa tidningen medan han går tillbaka. Det gör han den här gången också. När vi har några meter kvar säger jag:
"Pappa.."
"Inte nu". Han avbryter mig; "Jag läser".
Fyra sekunder senare träffar den planka jag skulle varnat för, som sitter fastsurrad på pappas biltak, honom rakt över näsan. När näsbenet knäcks ger min far ifrån sig ett "Humpff..helvete då". Han håller händerna för ansiktet och jag börjar skratta. Sen ser jag hur fruktansvärt mycket blod det är. Reflexmässigt börjar jag gråta och springer in till mamma. Märkligt nog har jag inget minne av vad som hände sedan. Om pappa åkte själv till sjukhuset eller via någon annan transport.
Flera år senare står jag i en hästmanege. En släkting till mig äger något sorts stall men själv är jag inte ett dugg intresserad av djuren. Som många andra pojkar tycker jag att det är töntigt att ägna sig åt hästar. Dessutom luktar det konstigt, en skarp lukt som sticker i näsan. Jag är medtvingad hit eftersom min lillasyster fyller fem år och ska få rida på en ponny. Jag och mina föräldrar står på en mindre läktare samtidigt som min lillasyster går vid sidan av ponnyn och vinkar till oss. Sedan går allt snabbt. En häst av den vanliga storleken sparkar plötsligt bakåt och träffar min syster i ansiktet. Massiv rörelseenergi överförs våldsamt och slungar min syster bakåt. Jag ser omedelbart att det gått riktigt illa. Min mamma skriker hysteriskt och börjar gråta. Min pappa säger inte ett ord utan verkar flyga fram genom luften. Han lyfter upp henne i famnen och rusar tillbaka och ut genom dörren. När de passerar mig ser jag att där hennes mun tidigare satt gapar nu bara ett stort hål. Tre av hennes tänder som ligger på hennes jacka ramlar av och hamnar framför mina fötter. I något chocktillstånd plockar jag upp dom och lägger i min ficka. Jag går ut genom dörren, följer de blodspår som ligger i kontrast med golvet. Bilen ute på parkeringen är borta. Pappa kör fortare än han någonsin gjort innan.
Något år senare är det jag som blöder. Krossad haka säger läkaren. Konsekvensen av att en tjock tjej hoppat på mitt huvud sedan jag krupit under en studsmatta för att hämta en boll. Idag döljs det ärret av ett svart skägg.
Jag står och skär kyckling på en skärbräda. Har hunnit bli vuxen. Det mesta har gått bra och resten kan jag leva med. Förnöjt ska jag skrapa av kycklingen ner i en bunke, när jag tappar brädan. Genast släpper jag det jag håller i min högra hand och fångar upp brädan med kycklingen kvar på. Superimponerad begrundar jag mina egna reflexer i en sekund innan jag blir varse om föremålet jag släppt för att utföra räddningsverket. Kökskniven kommer farandes ner och skär mig djupt i lillfingret. Studerandes blodet som pumpar ut ur snittet och ner i slasken tänker jag att det finns skönhet i blod. Att det är någon sorts ironi i att mannen som vännerna skämtsamt ibland kallar för "maskinen" står och blöder. En påminnelse om människors fragila existens.
Du kan blöda för någon annan om du vill. På länken nedan får du mer information om hur det går till!
Burn in the light.
Trevlig läsning, trots det tråkiga som hände.
