En seglivad krabat

För snart elva år sedan köpte jag min första alldeles egna hund. Vi hade då ännu en spets-samojedkorsning som var äldre än mig, och vars långa liv gick på sista versen. Det var dessutom en utehund som hatade att vara inomhus, men som mer än gärna grävde efter sorkar i potatislandet och sprang bredvid mig när jag cyklade på skogsvägar.

Denna majestätiska best hade år 2004 blivit både döv och dement, och vi tyckte det var mest humant att låta henne somna in vid en ålder av 15 år. I samma veva hade jag sparat ihop pengar till en egen, allergivänlig innehund. En dvärgschnauzer.

Den jag valde var den enda tiken bland fem bröder. Molly var klen och försiktig jämfört med sina bröder, utom när det var matdags. Då roffade hon åt sig så mycket hon kunde så snabbt som möjligt, med påföljden att hon blev tjock. När vi tog hem henne fick vi tydliga instruktioner att låta henne gå på bantningskur.

Molly har alltid haft ett hett temperament och en stark vilja. Hon hatar barn och surrande insekter (efter att ha trampat på en humla), men älskar att åka bil och vara med och tugga på abborrar när vi fiskar. Hon har heller aldrig haft någon vidare jaktinstinkt, så hon har fått gå på gården som hon vill utan att någonsin smita iväg. Trots sin obefintliga jaktinstinkt har hon lärt sig att se upp och varna oss för huggormar, som har sina revir vid vår sommarstuga.

För cirka fem år sedan blev hon märkbart sjuk. På grund av intolerans mot vissa typer av mat drabbades hon av urinstenar och blev opererad omgående. Hon ordinerades ett nytt specialtorrfoder som skulle motverka att det hände igen. Efter operationen blev hon allmänt gladare än förr, så jag kan bara spekulera hur länge innan operationen hon gick och hade ont i magen.

Nu är det dags igen. Idag fick vi veta att hon har juvertumörer och måste antingen opereras eller avlivas. Som tur är anses hon vara i så pass bra fysiskt skick att en operation har stora chanser att lyckas, så halv två imorgon lägger vi henne på operationsbordet igen.

Vilken tid vi lever i ändå. Att vi kan operera våra husdjur och dessutom ha råd med det för att ge dem några värdiga år till på jorden, det är inget annat än fantastiskt. Dessutom tror jag att det går bra. Molly är den mest envisa och seglivade lilla krabaten jag någonsin har sett.

[ia=1020439; medium]
Molly med julklapp, 2011.

#blogg

Det tackar jag för å hennes vägnar.

Tack för kommentarerna - de värmer.
Operationen lyckades! De tog bort båda tumörerna samt livmoder och äggstockar för att minimera riskerna för återfall. Nu får hon gå med tratt i två veckor tills stygnen ska tas bort. Hon har varit uppe och gått lite redan, envis som hon är.