Det var det livet. Darkest Dungeon

Nu har jag spelat darkest dungeon i 13 timmar.
Jag hade en gubbe som jag döpte till Ver och en efter mitt egna namn.

Jag började förälska mig i dem, känna deras smärta, deras rädsla, deras andetag som ökade, så fort facklans sken sakta dog ut. Jag öppnade dörren som visade sig vara dödens port. Mitt hjärta bultade fort och hårdare.
Jag såg det stora monstret, som kallades Swine prince, en ohygglig varelse. Tänderna stod åt alla håll, förutom två stora betar som glänste som lansar, i facklans sken. Han slog med sin stora yxa och började gå hårt mot min grupp. Jag försökte backa ut ur rummet, gjorde allt för att rädda livet på Ver och mig sj.
Kände hur svetten började rinna. Ver började skrika hysteriskt i mörkret, efter sin pappa. Han började tappa förståndet och började se saker ifrån sin hemska barndom. Jag kände hur allt började rinna som sand ur min händer. Som sanden i livets timglas.

Men det var försent , ett slag, ett enda slag dödade min grupp. Jag fick se Ver dö, han som funnits där sedan allt startade. På ett ögonblick fick jag se allt jag hade byggt upp, sakta rasa ner till stoft. Som att det vi hade var ett ljus och allt som räckte var en pust ifrån hans slemmiga tryne, så var våra liv ett minne blott.

Ett helt underbart spel hittills, det har kraschat en enda gång på 13 timmar.
Detta spelet är helt otroligt bra gjort, atmosfären är gripande och känslorna man skapar med sina favorit hjältar är en underbar känsla, men sorgesam när man förlorar dem.

Ni som är sugna på detta spel. Köp det och ha ett underbart äventyr!

#blogg