Det narrativa uppvaknandet

Djupa andetag fyller mina lungor med kall luft. Det ryker ur min mun när utandningen kommer. Normalt sett är jag en receptiv människa. Men i mötet med andra under dagliga promenader har jag svårt att ta in min omvärld. Missar att säga hej till personer jag känner. Ögonkontakt med mina egna skor, den enda kontexten är min egen navelskådning. Världen reducerad till den smala snöbelagda gångväg mina stora fötter skapar spår i. Vad händer om jag tittar upp?

Glaset klirrar i min påse när jag går. Systembolagets text och symboler på den. En märklig inställning till sin egen verksamhet och kunder kan man tycka. Ett skolexempel i förmyndarmentalitet, paternalism. Vara sin egen motståndare, motpol. Hjälten och skurken. Det klirrar i mannens påse också. Han står framför mig och vinglar medan han viftar med en fjäder från en fågel han funnit i en buske. Sluddret är kraftigt och det är svårt att uppfatta vad han säger. Flera tänder saknas i munnen och kläderna är slitna. Jag är hel och ren. Skjorta och slips. En kort stund stannar allt av och vi ser på varandra. Två revolvermän, redo att dra flaskorna, sätta dom mot huvudet och trycka av. Protagonisten och antagonisten. Hjälten och skurken. Jag är osäker på vem som är vem.

Någon ropar mitt namn. Stannar och ser mig omkring. En tjej med en hund på andra sidan gatan. Först känner jag inte igen henne men så inser jag att det är en gammal flickvän, som jag inte sett på 12-13 år. Hon kommer över och hälsar. Gamla minnen jabbar mig i magen. Hon säger att jag är mig lik. Jag ljuger och säger hon också är det. Egentligen; prekariatet i symbios med sina mysbyxor. Intar en lakonisk hållning och låter henne hålla monolog. Antingen märker hon inget, eller så bryr hon sig inte. Det framkommer, något skohornat och forcerat, att hennes kille sitter inne. Tråkigt att höra säger jag. Men hon verkar stolt. När hon nästan viskandes berättar att hon faktiskt gillar det talar jag om för henne att det kallas hybristofili, att tända på kriminella. Hon skrattar, säger att hon inte visste att det fanns ett ord för det. Efter en stund önskar vi varandra lycka till. Hon går därifrån med sitt hopp. Jag står kvar med mina tvivel.

Snöflingorna smälter mot kinden. På den här gatan luktar det alltid hundskit. Särskilt tydligt känner jag det på vintern. Har någon märklig förmåga att förnimma lukten av hundskit när det fryser på. Som om alla andra doftpartiklar låg inkapslade i små iskristaller. Grannar som planterat små flaggor i högarna i ett desperat försök att kvantifiera alla koproliter för hundarnas ägare att beskåda och kontemplera. Jag ser att de stelnade pappflaggorna är blåa, med ett gult kors på. Tänker leende att det kanske säger något om den nästan obefintliga nationalismen som genomsyrar den genomsnittlige svensken. Hit har ännu inte chauvinismen nått. Men kanske fanns det ingen djupare tanke bakom. Kanske var man bara praktiskt lagd och tog sin son/dotters överblivna små flaggor man glömt sätta på smörgåstårtan under studenten.

Genom glasrutorna längs gatan ser jag människor som sitter och fikar. De äter baguetter, dricker kaffe och läsk. Alla unika individer med egna livsnarrativ. Men i sorlet är det svårt att uppfatta något. Vid små korta tillfällen av ögonkontakt blir jag dock en liten del av någons liv, precis som de blir en del av mitt. En tanke eller kanske en rad text. Mina gröna mot dina blå. Kanske kommer dessa ödestrådar som utgör våra liv aldrig mer att korsas, och om det är så, är det inte då rätt vackert? Det lilla ögonblicket är på intet sätt egalt men kanske så frekvent att man glömt det. Det hade i alla fall jag.

När jag går hemåt lämnar jag fotspår i snön. Samma gångväg som innan. Jag vet var vägen slutar. Men den här gången är något annorlunda. Det är inte bara mina spår i snön längre.

#blogg