Pillars of Eternity - Första intrycket
Längtan... Förväntansfulla drömmar... Minnen... Ni får ursäkta om jag svammlar lite men jag har varit vaken hela natten och idag jobbar jag eftermiddagspass, från 14-19, så det finns inte mycket tid för återhämtning. Jag har aldrig varit den där typen som spelar hela nätterna och vänder på dygnet. I säng runt midnatt och upp igen vid sextiden på morgonen. Det har alltid varit min medicin. Allt ändrades igår. Nedladdningen var färdig. Jag skulle bara starta spelet, skapa en karaktär och känna lite på spelet innan läggdags. Men sängen förblev bäddad hela natten och min stackars hund fick sova ensam.
Baldur´s Gate var ett mästerverk. Shadows of Amn gjorde allt rätt. Icewind Dale hade spännande strider och ett av spelhistoriens bästa soundtrack. Planescape Torment var fullt av textdialog och intressanta karaktärer. Platser att upptäcka och en stark vilja att utforska varje vrå i en fascinerande värld, det är vad Infinity Engine representerar för mig. Vacker musik, stämningsfulla scener och strider som utmanar och får dig att vilja knyta näven när du äntligen lyckas ta dig vidare. Samma känsla får jag av Pillars of Eterntity. Utvecklaren ville göra en spirituell uppföljare, en hyllning. Och de lyckas nästan överträffa förlagan! (Men det kan vara nyhetens behag som får mig att skrika ut det påståendet.)
Innan grafiken blev så avancerad som den är idag så fungerade spel annorlunda. I Infinity Engine och liknande spel så används grafiken som en stomme för att ge dig en grund att stå på. Men grafiken är så enkel att din egen fantasi måste fylla i luckorna. Och däri ligger hemligheten. För oavsett hur många polygoner och partikeleffekter som finns i Dragon Age Inquisition så är det digitala materialet undermåligt den mänskliga fantasin. Det är när utvecklarna lyckas med konsten att kombinera en enkel, men vacker grafikmotor med ett starkt berättande som våra egna sinnen kan fylla i luckorna och skapa händelser och världar som känns mer levande än allt färdig material. Obsidian lyckas med det genom att måla upp fantastiska vyer och kombinera det med klassiskt textberättande. Gammalmodigt, skulle vissa säga. Överlägset, säger jag.
Jag vill upptäcka mer. Jag vill läsa allt jag kan om världen som Obsidian skapat. Jag vill fortsätta skapa min karaktär, som finns dels i spelet i form av statistik och dialog, men också till stor del i min fantasi. Jag är som en ung tonåring igen som läser LotR för första gången eller smyger fram i skogarna utanför Athkatla. Jag har inte blivit så glad för ett spel på mycket, mycket länge. Fy fan, vilken härlig känsla!
Nu är inte det här en recension, utan ett första intryck. Jag har inte spelat på långa vägar tillräckligt för att ge ett slutgiltigt omdöme. Men om känslan håller i sig så har vi årets spel, redan i mars.
Jag föredrar faktiskt combat systemet från Divinity.
Men sen är jag också en inbiten magiker. Och fullkomligt hatar lågnivå magiker i infinity engine spel.
Samt att det var riktigt trevligt med magikombos i Divinity. Gillade även dom i DA: O.
Men story och atmosfär är betydligt bättre i Pillars.
Jag har också spelat Pillars of Eternity, fast bara någon timma såhär långt. Jag kan säga direkt att jag diggar deras sätt att berätta på otroligt mycket. De små ljudeffekterna i samband med snygga illustrationer gör väldigt mycket för både inlevelse och atmosfär.
Mysfaktorn är skyhög!
🖥️ RTX 4090 | i9-13900KF | 64GB
Jag vill verkligen köpa och spela det men har aldrig tyckt att det är roligt med så många följeslagare. Hur hanteras det i spelet?
Du kan klara ut spelet som solo karaktär men förvänta dig många reloads då, finns tom achievment för det. Annars är det mycket micro managing i strider, det gäller att tänka på aoe from spells och dylikt, positionera rätt osv
I got an offer you cant refuse!
Jag vill verkligen köpa och spela det men har aldrig tyckt att det är roligt med så många följeslagare. Hur hanteras det i spelet?
Jag tror det blir svårt att soloköra hela spelet, men det går säkert. Men jag tycker inte att gruppen är i vägen. De är lätta att kontrollera och gör det man ber dem om. Du behöver ju inte fylla gruppen helt med protagonist + 5 utan kör med protagonist + 2, eller vad du nu tycker känns bäst.
Jag vill verkligen köpa och spela det men har aldrig tyckt att det är roligt med så många följeslagare. Hur hanteras det i spelet?
Det är ju att ha många följeslagare som gör det kul , att micromanagera dem i striderna , jobba med styrkor och svagheter hos de olika klasserna för att jobba som en grupp att ta ner drösvis med fiender.
Interfacet är riktigt bra , lätt att byta mellan karaktärer och enkelt att få dem att göra som man vill i striderna.
Det är mycket att lära sig och det är skoj som tusan