Shadow of Mordor avklarat

Efter jag vet inte hur många slaktade orcher (förmodligen ett oanständigt antal) så har jag till slut tagit mig igenom Shadow of Mordor. Klockan är dock mycket, jag är trött och det är måndag imorgon så jag ska inte skriva någon längre uppsatts om mina upplevelser men lite korta intryck kan jag iaf få ner.

För det första så måste jag erkänna att det var betydligt mer underhållande än vad jag trodde att det skulle vara efter min första stund med det. Inte för att mina farhågor inte stämde utan för att det jag var rädd för inte var så hemskt ändå. Det blev väldigt mycket slaktande och det var i ärlighetens namn rätt enformigt men spelens grund är så pass stabil att det inte gör så mycket. Monolith har gjort det för så pass roligt att slakta orcher i Tolkiens värld trots att spelets svagheter inte känns så påtagliga.

Timmarna flög i väg trots att uppdragen i sig var tämligen enformiga. Speciellt sidouppdragen förstås men nu när jag ser tillbaka på det så var inte huvuduppdragen lite same same. Trots det så har jag spendera åtskillig tid med att frita fångar, jaga klotter skrivet med "osynlig" skrift och genomfört det enda lönnmördaruppdraget efter det andra. Det är verkligen inte likt mig och jag skyller som sagt allt på att det är oförskämt underhållande ett ta kål på fienderna.

Jag har emellertid ett visst mått av hatkärlek till stridssystemet. Smidigheten och enkelheten i det gör att det är extremt fritt från frustration på samma vis som det är i Arkham-serien (vilket måste ha varit utvecklarnas tydligaste förebild) men det gör också tillfredsställelsen flyktig. Jag känner aldrig någon stolthet över min prestation vilket för mig faktiskt förtar en hel del. Inte blir det heller bättre av att spelet bara blir enklare ju längre in i det jag kommer.

Faktum är att nu när jag tänker efter så kan jag inte minnas att jag dog mer än en gång efter att jag lämnade spelets första "karta". Helt fel upplägg imo då spel rimligen borde bli svårare ju längre in i det du kommer, inte lättare. I takt med att du blir bättre bör spelets skruva upp svårighetsgraden så det att du måste anstränga dig mer och mer. Här var det precis tvärtom. Slutstriden var den kanske lättaste i hela spelet vilket faktiskt lämnar en väldigt sur eftersmak.

Men men, kul spel var det ju uppenbarligen ändå eftersom jag inte behövde tvinga mig igenom det

#blogg