En MOBAres Bekännelser
Det har hänt igen. Ännu en gång har min mobianska kärlek återuppväckts från dennes dunkla rum. Vad som krävdes? En knuff från några vänner och en gnutta älvlik Blizzard-magi. Jag pratar förstås om Heroes of the Storm – Blizzards tappning på onlinespelandets härskare, tsar och kung. Nämligen mobagenren.
För hur många timmar jag har inte följt denna stålande överhet, genom ur och skur, genom bittra sammandrabbningar och ångestyl. Jämrande, mind you, som endast kan jämföras med en armé av grisar i agoni.
Resan började med några hundratals av timmar med Warcraft 3's Defense of the Ancients till tusentals av timmar bland Ligan av Legender och slutligen 600 timmar med DOTA2. Men där fick jag nog. Det gick inte längre. Varje game, varje gastkramande 40 till 60 minuters långa game av nedlåtande smutskastning.
Svordomar såsom "Hönshjärna, skojare, enfälling och luskung!" eller "din tjuvande snorslev vars mor äro född utav en get!" var inte ovanliga. Enbart faktumet att min svordomsvokabulär växte i sex olika språk pekade på vilken typ av meningsutbyte som dominerade.
Denna upplevelse förvånar säkerligen inte många. För den som någonsin råkat gjort ett misstag, eller befunnit sig själv i farozonen, för den delen, har varit med om detta. Jag ser inte mig själv som en elak person. Det är enkom under dessa stunder då min inre demon släpps fri och sliter min moral i stycken. Bit efter bit. Tillslut... Det funka inte längre, jag orkade inte.
Visst, jag var aldrig särskilt bra. Nej, rent av usel i många fall. Guld var till exempel den högsta ranken jag åstadkom i LoL.
Under en tid böt jag bort slagsmålen bland hjältar till krigsföring mellan terrorister och poliser. Inte här heller var jag särskilt bra. Mina vänner låg alltid på topp, och jag; nästan alltid underst. Men i uselhetens hopplöshet fanns det ändå alltid något som glimrade vid horisonten. Att spela med vänner. Att slå ihop ett lag av fem och bara spela.
Som skalden och poeten Björn Ranelid en gång sa: "Kärleken har nu ännu en gång väckts till liv" med Heroes of the Storm. Det finns något i spelet som blåser nytt liv i mig. Något... fräscht, men ändå bekant. Objekten är vad som är viktigast. Förspelet, som i de ovanstående exemplen varade till allt ifrån 20 till 30 minuterar, har kortats ner till näst intill det obefintliga. Allt som spelar roll är teamfights och "Doubloons!"
Rollerna är även flexibla och tilltalar även den mest inbitna av mobaföljaren. Vill du stå i en och samma lane och bara pusha? Det funkar. Vill du flyga runt och teamfighta. Det funkar också.
Jag var likt många andra skeptisk till simplifieringen.
– Inga creep-kills eller items? Pfft! *Jag övertalades efter ett par timmar.*
Men vad som är bäst. Och då menar jag alltså själbefriande bäst. Är längden på matcherna, 15–20 min. Det är allt. Sen är det klart. Den längsta matchen jag har spelat varade i 23 minuter. T-j-u-g-o-t-r-e! Ett sinnessjukt koncept för den som har spelat Dota eller LoL.
Det är i dessa korta, men intensiva, stunder som jag räddas från min demon. Han hinner inte komma fram å sticka näsan i blöt. Visst har han försökt, men till liten framgång.
Och när han väl är framme... då är matchen redan över.
Haha, skön läsning!
När vissa spelar samma spel 100 timmar i veckan så är det svårt att bli bäst på något. Jag känner igen mig i det du skriver, att du aldrig varit speciellt bra på något. Men lika kul har jag, trots min oförmåga att bli bra. Om ett spel är riktigt bra så tål jag att förlora och har skitkul längs vägen mot nederlaget.
Tråkigt däremot när man får onda kommentarer. Därför jag föredrar att spela med folk jag känner.
Sexismen, nazismen och rasismen flödar verkligen i MOBA-spelen och är anledningen att både jag och min flickvän slutat spela HoN/DOTA2 online utan bara kör coop mot bottar. För mig som spenderat några hundra timmar på vardera spel är det givetvis en nedgradering i motstånd men ändå så mycket mer njutbart.
Sexismen, nazismen och rasismen flödar verkligen i MOBA-spelen och är anledningen att både jag och min flickvän slutat spela HoN/DOTA2...
Känns som att det har blivit en del av kulturen. Att det på sätt och vis har kommit att accepteras, vilket är sjukt i sig. Trist..
När vissa spelar samma spel 100 timmar i veckan så är det svårt att bli bäst på något. Jag känner igen mig i det du skriver, att du aldrig varit speciellt bra på något. Men lika kul har jag, trots min oförmåga att bli bra. Om ett spel är riktigt bra så tål jag att förlora och har skitkul längs vägen mot nederlaget.
Håller helt med! Men 100 timmar i veckan? Känns rätt mycket ändå. Jag kanske lirar max 30 timmar i veckan, och det kanske är därför jag inte utvecklas. Antigen det, eller så är jag bara sämst på spel, vilket inte är helt omöjligt.
När vissa spelar samma spel 100 timmar i veckan så är det svårt att bli bäst på något. Jag känner igen mig i det du skriver, att du aldrig varit speciellt bra på något. Men lika kul har jag, trots min oförmåga att bli bra. Om ett spel är riktigt bra så tål jag att förlora och har skitkul längs vägen mot nederlaget.
Håller helt med! Men 100 timmar i veckan? Känns rätt mycket ändå. Jag kanske lirar max 30 timmar i veckan, och det kanske är därför jag inte utvecklas. Antigen det, eller så är jag bara sämst på spel, vilket inte är helt omöjligt.
100 timmar i veckan kanske var en liten överdrift.
