Vid vägens slut

Det har tagit lång tid (av flera anledningar), men nu har jag äntligen sett slutet. Eller ett av sluten kanske jag ska säga eftersom det finns fler. The Witcher 3: Wild Hunt är avklarat. Den resan jag påbörjade med Geralt för 8 år sedan är över. Det har tagit ovanligt länge att klara Witcher 3. Jag brukar i normala fall klara större rollspel på cirka 50 timmar vid första genomspelningen. Då brukar jag utforska en hel del, men sällan allt. Jag är ingen perfektionist som jagar alla quests och achievement bara för sakens skull utan gör de uppdrag som känns intressanta och passar karaktären jag vill spela. Witcher 3 har tagit mer än 130 timmar och jag har ändå inte sett allt. Det finns innehåll kvar för åtminstone några genomspelningar till.

En av anledningarna att det tagit så lång tid är att jag inte använt quick travel. Varför ska jag göra det när jag har en teleporterande häst att rida på? Jag har ridit i sakta mak genom gröna skogar, längs gråa kuster och skitiga, regnvåta stengator därför att den täta, stämningsfulla atmosfären gör det omöjligt att inte ryckas med och verkligen leva sig in i spelets värld. Jag kan inte komma på när jag senast upplevde ett spel som kändes så levande. Att bara stanna till och lyssna på invånarnas prat har varit ett nöje. Ja, visst upprepar de sig ganska snart för de har inte jättemycket att säga. Men det gör inget.

Jag var lite orolig när det avslöjades att den tredje delen i Witchersagan skulle vara open world. The Witcher har alltid handlat om utforskande och upptäkter, men i en mindre skala där du aldrig tappar fokus. Det viktiga har alltid varit storyn, karaktärerna du möter, valen du gör och konsekvenserna de får. Lyckligtvis finns allt det kvar och är lika bra som tidigare. CD Projekt Red har lyckats göra ett öppet spel som inte känns tomt på innehåll och som trots sin skala inte misslyckas med att fokusera på det lilla. Trots sin storlek känns världen mer varierad och genomarbetad än t.ex Skyrim. Och atmosfären som genomsyrar många av platserna man besöker är fantastisk. Första gången jag stod på en höjd och bevittnade en solnedgång i Skellige... Vissa delar av Skellige är så vackra att jag måste stanna upp och stirra på skärmen och lyssna på den otroliga musiken. Kontrasten mellan Kaer Morhens gröna, orörda natur och den mer utbredda urbaniseringen i Velen är stark. Skellige hamnar någonstans mittemellan de båda med mycket orörd, vacker natur blandat med städer med stenslott och små byar. Tänk er Norge mixat med Braveheart så har ni Skellige. Leriga, blöta vägar byts mot kallare, mer nordisk natur och ett lätt snöfall. Som svensk viking känns det som jag hör hemma där.

Något som verkligen sticker ut jämfört med många andra RPG är Witchers side quests. Ofta är de välskrivna med lagom tempo och en historia bakom, inte bara massor av uppdrag som springpojke för att byns helare behöver örter till sin salva. Det är en otrolig prestation av CD Projekt Red att utforma så många uppdrag som känns så meningsfulla (Läser ni det här, Bioware?). Det har gjort att jag åtagit mig ett uppdrag därför att jag vill, inte för att jag måste grinda XP innan jag kan ta mig vidare. Många uppdrag är i grunden likadana. De flesta monsterkontrakten är exempelvis nästa identiska. Ta kontraktet, gå till utfärdaren, gå dit monstret senast sågs till, använd dina witcher senses för att hitta spåret och följ det till en boss, döda och hämta belöningen. Men små variationer gör att det aldrig känns tråkigt och ibland är historierna bakom monsterjagandet väl värda att lyssna på och lära sig mer om eftersom de är små berättelser i sig.

Witchertrilogin är en fantstiskt berättad historia som har olika vägar till slutet beroende på dina val. En witcher ska vara neutral, lämna politik och känslor utanför. Men det går naturligtvis inte när man ser allt hemskt som pågår. Rasism, våld, politiskt spel, religiös fantaism och krig, eller bara dina egna känslomässiga band till en enskild individ gör att du alltid tvingas välja väg och inte alla val är självklara. Däri ligger storheten i de här spelen. Många rollspel ger oss valet att vara onda, goda, eller något mittemellan. Här finns ingen moralmätare som berättar att du varit en stygg pojke. Det är sällan du ställs inför ett självklart val och det du från början antog var rätt kan i slutändan få oväntade konsekvenser. Det är en av anledningarna till att Witcherspelen känns så trovärdiga. Spel med en alltför tydlig gräns mellan gott och ont, där du är den vite riddaren som slåss mot ondskan kan ibland gränsa till karikatyriska när de överdriver moralkontrasten. I slutscenen i Witcher 3 kändes världen precis lika skitig och grå som när jag började. Saker hade förändrats, men inte alla till det bättre. Vissa kanske anser att det är tråkigt och vill ha ett snällare slut med rosor, bröllop och "lyckliga i alla sina dar", men inte jag.

Storyn berör verkligen, alla karaktärer känns välskrivna och mångsidiga. Ofta tvingas man ändra uppfattning om en karaktär som man från början ogillade när man inser att han är missförstådd eller har dolda motiv. Precis som allt i spelet är ingen du möter ängel eller demon. De flesta har begått hemska gärningar men i många fall finns en orsak och den orsaken måste man som spelare värdera själv. Det väcker ett intresse hos mig att lära känna karaktärer bättre och verkligen utforska vad de är för typer i största möjliga mån. Många karaktärer återkommer också från tidigare spel och persongalleriet är riktigt stort. Ibland är det nästa svårt att komma ihåg vem en person är och när du träffade honom eller henne, trots en utförlig karaktärsbeskrivning som du kan läsa.

Jag var övertygad om att Pillars of Eternity skulle vara det självklara valet när Game of the year skulle utses i slutet av december. Nu är jag inte så säker. Både Pillars och Witcher är fantastiska spel, men av helt olika orsaker. Vilket som är bäst är omöjligt att svara på just nu. Men en sak är säker. CD Projekt Red är en av mina absoluta favoritutvecklare och The Witcher 3: Wild Hunt är deras bästa spel än så länge. De har lagt ribban högt för framtida RPG. Jag kan knappt vänta på deras nästa spel. Om det blir ens i närheten av det här så är det ett självklart köp.

#blogg

Fallout 4 har jag relativt låg hype-nivå för. Trean och New Vegas var bra, men knappast mästerliga. Bethesda får verkligen överträffa sig själva om de ska komma ens i närheten av mina favoritspel från det här året.

Jag gillar också laservapen och gamla rostiga AK47or. Men det påverkar inte min hype-nivå för Fallout 4. Den bestäms snarare av de bristerna jag tyckte fanns i F3 och NV. Men på sätt och vis kan ju det vara bra. Lättare att bli positivt överraskad om förväntningarna är lägre.