Fran Bow
Den svenska äventyrsscenen mår förträffligt, inte minst efter den här älskvärda mardrömmen.
#skygoblin, #the-journey-down-2, #the-samaritan-paradox, #fran-bow, #killmonday-games, #sanitarium
Sanitarium är ett av de bättre äventyrsspelen jag spelat. Kanske inte håller idag, men när det kom var det grymt.
Det håller förvånansvärt väl, tycker jag. I alla fall vad gäller atmosfär och hur obehaglig spelets psykedeliska berättande är bitvis. Jag älskade hur spelet vågade berätta om sorg på ett ganska nedtonat (för att vara ett skräckspel) sätt.
Rent tekniskt har det åldrats, så klart, och det är är rätt ojämnt. Det är okej för mig att spelet är lite ojämnt dock eftersom det hela tiden kastar en mellan så olika, groteska miljöer och allegoriska berättelser. Modigt spel, minst sagt.
Fran Bow har liknande kvaliteter, fast med en egen ton och atmosfär.
Klarade precis demot som finns på steam, jag har väldigt svårt att fastna i spel men detta var något utöver det vanliga. Från att jag starta det var jag tvungen att spela tills demot var slut i en sittning. Sjuk atmosfär i spelet som inte går att förklara riktigt. Kommer bli ett köp!
PC: i5-10600K | 3070 Ti | 32GB DDR4 | nVME 1TB
Efter att ha kikat lite på let's plays så verkar det inte som att mängden dialog är problemet, snarare bristen på den. Trodde att vi lämnade textbaserat narrativ någon gång mellan SNES och PS1 på 90-talet..
Nä. Några av senare års bästa spel har smått litterära kvaliteter, som Shadowrun Dragonfall (alla Harebraineds Shadowrun-spel är jättebra) och Pillars of Eternity. Det senare har lite röstskådespeleri, men majoriteten av texten måste man läsa. Välskriven text har alltid varit en viktig del av spelmediet, särskilt i äventyr och rollspel.
I Fran Bows fall tycker jag dock att dialogen är som allra skarpast när den är koncis och direkt. Det passar den naiva tonen bäst.
