Hur ska man tänka och agera?
Det har varit ett två turbulenta dagar som har fått en att tänka en hel del. För att göra en lång historia kort så fick jag ett SMS från min syster när jag var på väg hem från jobbet som sa att min pappa hade ramlat och att jag skulle ringa min syssling som är inneboende hos mina föräldrar. Min mor var på besök hos min syster i Malmö, min lillebror på landstället och min storebror jobbade nattskift så det var jag som hade möjlighet att ta mig till den akut som ambulansen skulle ta honom. Ska inte gå in några detaljer kring vad som hände sen utan bara säga att det visade sig vara en stroke men att det finns alla möjligheter att komma tillbaka med rehab. Det satte sig inte på den kognitiva delen eller så språket och minnet är intakt vilket är jätteskönt.
Hursom så slog det mig under den här tiden hur svårt det var att veta hur jag skulle reagera och agera. Från saker som om jag ska hålla hans hand när han låg på britsen till känslan av att vara en hemskt människa eftersom jag inte grät eller hade en mer extrovert reaktion. Å andra sidan var det kanske bättre för pappa att jag inte reagerade så. Han var ju troligen väldigt orolig själv så att då vara hysterisk själv hade nog inte gjort saken bättre, men det kändes ändå fel att inte visa mer så att säga.
Samma sak idag när vi besökte honom i en större trupp. Vi skrattade och hade oss vilket kändes väldigt bra men ändå fel med tanke på det allvarliga som hänt. I vissa stunder svävade jag också iväg med tankar på helt andra saker och då fick jag väldigt dåligt samvete. Jag menar ska man inte kunna hålla tankarna på det här under den timmen man är där? Och hur är det nu när jag är hemma? Är det okej att spela TV-spel eller se på sport som jag brukar?
Vet ju att det inte finns något rätt sätt att agera på, att alla göra det olika, och jag vet att min pappa vill att vi inte ska tänka för mycket på honom eller ändra något, men det kan ändå få en att känna sig som en hemsk människa.
Om din pappa mår bra (under omständigheterna) och vet att han troligtvis kommer bli återställd med rehab så tror jag bara han är glad att ni kan slappna av och fortsätta som vanligt. Man kan bry sig mycket om en person, utan att helt gräva ner sig i ångest och oro för en allvarlig situation. Det vet nog din pappa.
Mjo. Det är ju sånt här man vet rent intellektuellt. Jag har ju också en sambo som är läkare och som berättar allt det här, men att sen känna så och verkligen tro på det är en annan sak. Försöker liksom övertyga sig själv om det och ibland går det ju lite halvbra bara