Om LAN

En text om en tid då LAN-partyt var ens allt och som definierade uppväxten.

Växte man upp som tonåring i en småstad (läs: håla) under millenieskiftet och inte följde gängse norm blev det följaktligen lätt att hamna utanför umgänget i skolan och på fritiden. Detta var en tid då (stålbågade) glasögon bars för att primärt avhjälpa synfel och inte som idag som en dyr accessoar för att visa hur modemedveten man är, Wu-Tangbyxor skulle bäras långt nedanför rumpan och var man riktigt hård skulle man börja med snus och starköl i 13-årsåldern. Var man som jag; glasögonbeprydd, tanig, finnig och pysslade med i det övriga samhällets ögon något så barnsligt och konstigt som dator- och tvspel var det i princip kört. Att man spelade fotboll och innebandy räknades inte, man stämplades ändå som en nörd och således ej fullvärdig medlem av skolans gemenskap.

Men som tur är var man inte ensam. Det fanns fler som jag, fler som kände på samma sätt. Och det fanns LAN. Detta himmelrike av social gemenskap där man äntligen kunde få vara sig själv bland andra och göra det roligaste man visste.

I skolans fritidsgård fanns det en Playstation 2-konsol med diverse spel till. När den inte var stulen eller när skolans hårdingar belägrade TVn och tillhörande soffor kunde vi andra få ta del av spelen och kanske, om man hade tur, få spela i 10-15 minuter. Jag vågade mig dit när en då för mig något okänd person (som idag är en av mina bästa vänner) spelade demot av Gran Turismo 3, vi började snacka, något som kallades för "LAN" nämndes ("Vad gör man där?") och på något sätt så kändes det där och då som att framtiden var räddad. Tack vare den vänskapen kom jag i kontakt med fler personer med samma intresse och till sist blev vi det gäng som är vänner och umgås än idag.

De första LANen kommer jag för alltid att minnas som de roligaste stunderna i mitt liv. Vi var ca 10 personer med olika bakgrund och ungefär lika vilsna i livet men vi hade alla ett gemensamt intresse och det var att spela så mycket vi orkade. Datorlådorna såg helt olika ut, de stora tunga CRT-skärmarna likaså och även kunskapen kring datorer och nätverk likaså. Dessutom, att som 14-åring få igenom att ta med sig familjens dator till ett LAN var ett helt projekt i sig. Ett; förklara tålmodigt vad ett LAN är, vad man gör där och vilka andra personer som kommer att närvara ("Inga värstingar va?". Två; dyrt och heligt försäkra att datorn ej kommer till skada såväl mjukvaru- som hårdvarumässigt.

"Hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam" är en tagline från filmen Tillsammans som skildrar ett hippiekollektiv på 70-talet. Fritt översatt till dåtidens leetspeak skulle det kunna bli "Hellre spela Hjärter tillsammans än Counter-Strike mot bottar". Ett LAN är ingenting utan gemenskapen och vänskapsbanden som bildas, stärks och alla roliga händelser och fantastiska minnen som därmed uppstår. Vi var en lokal med kök och toaletter helt utan vuxna och i åldrarna 13-16 och klarade oss helt själva. Det var aldrig några problem. Oroade föräldrar som i början förskräckt ojat sig för vad som skulle kunna hända svängde sedan när de fick se hur väl vi skötte oss och hur roligt vi hade. Sov gjorde man på jackan.

Tekniken och spelen då?

Fenomenet att koppla ihop datorer och spela tillsammans i samma spel men på var sin skärm kändes otroligt avancerat och mäktigt. På den tiden hade vi modem i huset och jag hade testat att spela Quake 2 och Age of Empires 1 online mot andra (300 i latens) men detta kändes faktiskt som en helt annan grej. På SVT1 gick det folkliga teknikprogrammet Sajber och dess reportage från bl.a. Dreamhack och Quake 3-tävlingar gjorde stort intryck på mig.

Då spelade vi Starcraft (timslånga matcher där standarden var att bygga in sig), Warcraft 3, Quake 2 och 3, Heroes of Might and Magic 3, Age of Empires 2, etc. Oftast inte helt utan problem, bara att få nätverket att fungera korrekt med att manuellt sätta IP-adresser på datorerna tog ibland flera timmar. Ibland hade någon lyckats få med sig en korsad nätverkskabel och vi fattade inte varför det inte fungerade. När sedan någon hjälte satte upp en DC++ hub ägnades det åtskilliga timmar att tanka wares ("Nu kan ni tanka porr!!" "Jaaa!! Wööö-öö-uh-wö-öh!!"). Internet var en lyx och var inte tänkbart, ADSL var på frammarsch men få lyckliga själar hade det hemma.

Mycket kan sägas och mycket kan skrivas ned om olika minnen från den här tiden, men det skulle såklart enbart vara till gagn till de personer som var med själva. En sak som är säker är dock att utan fenomenet LAN-party skulle jag och många andra inte vara de personer vi är idag. Det har gett mig så otroligt mycket roliga stunder och fantastiska vänner som jag antagligen inte kommit i kontakt med annars.

En bättre social tillställning för unga människor går inte att finna skulle jag vilja säga, och det bästa är att det är lika roligt nu när man är en förälder på 30+ som för 17 år sedan...

#blogg

Oj vad dålig jag är - såg inte att ni skrivit. Tack för kommentarerna och minnena! LAN är tamme fan kultur ändå.

Fan vad gott och vad avundsjuk jag blir. Njut! Själv hoppas jag att jag har hälsan att åka på LAN tills dess att jag ligger i graven