Rockåret 2016: Del 3
Snart är årets första månad över, så det är dags att avrunda denna sammanställning över min favoritmusik från det gångna året. Denna del kommer att behandla bonuskategorier och några band som snubblade på mållinjen och/eller övrig musik som är värd att nämna.
Tidigare delar:
Rockåret 2013: Del 1
Rockåret 2013: Del 2
Rockåret 2016: Del 1
Rockåret 2016: Del 2
Bonuskategori: Gitarrhjältar
Paul Gilbert - I Can Destroy
Den karismatiske strängmagikern Paul "blir inte uppäten" Gilbert, släppte en lagom trallvänlig bluesrockare förra året - I Can Destroy. Utöver läckra gitarrsolon och förvånansvärt bra sånginsatser av shreddarn själv, så kan man även finna en dos samhällsutbildning, som exemplet nedan. En sak är säker, han aldrig blir tråkig att lyssna på.
Andy Timmons - Theme from a Perfect World
Efter den personliga favoriten That Was Then, This Is Now (2002), så har jag inte lyssnat överdrivet mycket på Timmons, men hittade tillbaka igen tack vare fjolårets släpp. Timmons är en extremt respekterad gitarrist, både som ett eget namn ute på turné, men även i studion åt andra artister och grupper. Han är minst lika teknisk som de andra hjältarna där ute, men komponerar oftast lite mer sparsamma låtar och låter inte sina solon bli överflödiga.
Steve Vai - Modern Primitive
Gitarrhjältarnas primadonna och före-detta lärling för Joe Satriani, släppte även en ny platta i fjol. Modern Primitive för närmast tankarna till Frank Zappa, och är lika utspejsat som Vais övriga album. Oftast skönt svängiga, lite crazy, men oftast bra med. Inga nya klassiker här kanske, men sköna toner oavsett.
Bonuskategori: Spelmusik
Notis: En viktig, men lite problematisk kategori, då jag oftast spelar spelen året, eller åren efter de släpps. Två spel stod dock ut ur mängden förra året, utav de få jag faktiskt spelade. Doom förklarar sig själv tror jag, och Firewatch var en mysig överraskning som gav lite eftersmak när det kommer till musiken i spelet.
Doom
Firewatch
Bonuskategori: Snubblare
Dream Theater - The Astonishing
Har lyssnat på Dream Theater i hela mitt vuxna liv, och kommer aldrig att sluta lyssna på dem, men något skar sig efter att Portnoy lämnade bandet 2010. Inte nog med att han var en av mina favoritmusiker, allt efteråt av bandet har känts lite mjäkigt och halvhjärtat. Där skiljer sig dock detta album lite, det är en rätt ball historia som berättas, och det är ett rätt vågat drag att göra ett teatraliskt konceptalbum för en redan splittrad följarskara. Albumet är helt okej, och visst, det är rätt skoj att höra LaBrie imitera en flicka och en maktgalen herre, men det når inte ända fram för mig. Förutom John Petruccis skägg, det går inte av för hackor.
In Flames - Battles
Battles är mycket bättre än de två senaste albumen, men jag vet inte, det är inte riktigt samma skönt tunga riffverkstad som förut. Kan vara jag som har tröttnat på dem bara.
Killswitch Engage - Incarnate
Ville verkligen att Killswitch skulle göra ett album med bara tior denna gången, men jag får vara glad med ett par bra låtar i alla fall. De kan om de vill!
Bonuskategori: Hedersomnämnande
Puscifer - Money Shot Your Re-Load
2015 släppte Puscifer Money Shot, och 2016 kom det obligatoriska re-mixalbumet med ett par sköna alternativa versioner av låtarna. Är man galen i bandet, så är det ett måste bara.
Mycket bra musik här.