Att skapa en relation till spel

Efter att ha spenderat en timme i badet med SuperPlays genomgång av årets bästa spel, där skribenterna fick argumentera för sina åsikter står en sak väldigt klar - att relationen till spel är väldigt olika. Det låter som något @xplejjn skulle kunna säga men låt mig utveckla.

[fleft][eos_image="82499"]Polaren jag går på upptäcksfärd med[/eos_image][/fleft]Vi tar #Fallout 3 som exempel, där många avfärdar det med Oblivion with guns och klagar på att NPC:erna saknar mänsklighet. Det är, och gör de, men det finns andra kvalitéer att hämta med rätt inställning. Jag använder ordet relation just för att kunna dra tydliga paralleller till vänner. Jag, och säkert de flesta av oss, har kamrater med olika "inriktningar" i brist på bättre ord. En del är gamla trotjänare som funnits med sedan barnsben och som är så pass nära att vi inte behöver anstränga oss för att trivas i varandras sällskap. Andra träffar jag ett par gånger per år och ofta i samma sammanhang, till exempel nattlånga whiskeykvällar där filmsnack är fokus. En del spelar jag fotboll med men skulle aldrig bjuda över på en filmkväll, inte för att vi inte har skoj på planen men vi har helt enkelt inte den typen av relation.

[fright][eos_image="58378"]En kär gammal vän[/eos_image][/fright]Det är samma sak med spel, och all annan underhållning också. Tittar jag på en zombierulle förväntar jag mig inte några Oscar-prestationer utan slafsig action. Om vi startar ett nytt spel med inställningen att ta det för vad det är blir också underhållningsvärdet högre. Det är också därför till synes värdelösa slentriantitlar kan bli festens mittpunkt för du och dina vänner hittar ett spelmoment som passar perfekt eller varför vi kan spendera timmar med att försöka kasta pingviner så långt det bara går. Ett annat personligt exempel är #Doom som jag kan spela hur många gånger som helst. Jag vet precis vad jag får och struntar därför i bristerna så länge de inte står i vägen för det jag vill ha.

#blogg