Gamers - nostalgiska eller konservativa?

Gränsen mellan konservatism och nostalgi kanske inte är så klar. Gamers kanske kan vara en av de mest konservativa grupperna jag har stött på. Man kanske är öppensinnad när det gäller nya och roliga underhållningsformer (dataspel), men man kan vara väldigt trångsynt ur andra aspekter. Först ska jag klargöra att jag själv är rätt nostalgisk/konservativ, men jag samtidigt väldigt öppen för nya saker samtidigt. Låt mig förklara.

Nostalgi
Jag tycker t ex att Zelda 3 är bästa Zelda, att Street Fighter II är bästa fightingspelet, att Monkey Island 1 är tiderna bästa äventyrsspel osv. Men är dom spelen verkligen bäst, eller är det ren nostalgi? Jag har spelat samtliga ovannämnda spel ganska nyligen, och tycker fortfarande upplevelsen är oslagbar, för mig personligen. Men om man frågar en 15-åring idag vad som är bäst av SFII och #Dead or Alive 4, är jag ganska säker på att han/hon skulle välja DoA4. Inte bara för att DoA4 är snyggare, utan för att det faktiskt är riktigt bra fightingsystem och roligt. Jag har fortfarande inte upplevt samma adrenalinkick som när jag spelade Doom första gången (eller modden AlienDoom egentligen). Men frågar man en 15-åring vilket spel som är bäst av #Doom och #Doom 3 tror jag det skulle vara det senare. Vad jag försöker säga här är att man måste ha förståelse för att ens tidigaste upplevelser förmodligen präglar ens smak. De bästa spelen för sin tid är med största sannolikhet bättre än sina äldre motsvarigheter på deras tid. Givetvis finns det undantag.

Vilket spel är roligast egentligen?

"Känsla"
Var kommer då konservatismen in? T ex när man inte fattar att spelen faktiskt har blivit bättre, det vore ju konstigt om spelmakare inte har lärt sig nåt på 30 år. Samma jämförelse kan ju göras med originalfilmen King Kong och Peter Jacksons remake. Många kan hävda att den nya versionen saknar känsla, men jag måste säga att jag tycker det är skitsnack. Visst fan finns det lika mycket känsla i Monkey Island 3 som Monkey Island 1, det är högst subjektivt.

Innovation
Man inte heller blanda ihop innovation med putsning. #Half-Life gjorde en innovation. #Half-Life 2 är inte innovativt, men helt fantastiskt förfinat och putsat. Så i det perspektivet så är ju HL2 ett bättre spel, även om det inte är innovativt.

Konservatism
Vad gamers har svårt för väldigt ofta är att acceptera är förändringar, därav konservatismen. Så fort något händer med våra favoritspel så börjar en bunt folk att whina. Jag kan förstå att en del av whiningen är befogad, t ex om man ändrar balansering i #Counter-Strike eller squadjumping i #Battlefield 2. Jämförelsen kan göras med att man ändrar regler i olika friidrottsgrenar, eller att en hockeyrink har olika storlekar på olika kontinenter eller om man kör med eller utan offside. Ändrade spelregler ändrar spelet. Å andra sidan har exempelvis fotboll haft hiskeligt många år på sig att balansera spelreglerna, så tweaking och balansering av reglerna i dataspel är väl också befogad om det gör spelet bättre? Sen kan man diskutera vad som gör spelet bättre. Många whinar också om spelen förändras i en uppföljare. Å ena sidan vill man försöka överträffa föregångaren och göra något bättre, vilket kräver förändring i spelet. Å andra vill man behålla en fungerande formel, vilket inte får förändras. Vad som är bra och dåligt här är också högst subjektivt, men man får ju hoppas att utvecklaren har lyssnat på fansen och själva är kompetenta nog att fatta vad som är bra och dåligt.

Slutligen...
Så vad jag ville säga i början är att jag uppskattar de gamla klassikerna väldigt mycket, och de har gett mig upplevelser som jag inte kommer att få uppleva igen förmodligen. Men man måste också ha insikten och förståelsen att det kan komma nya spel som är bättre än ens gamla favoriter!

#blogg