Fotbollshjärta och förlustångest

På lördag, spelar tveksamma IF Brommapojkarna mot AIK på Stockholms fulaste arena ... JA hade jag inte varit så svartgul i hjärtat så hade jag säkert tyckt att den
K-märkta gamla byggnaden var fin, men det går inte nu ... Vågar inte ens försöka tänka på det kulturella när det kommer till fotbollshjärtat.

AIK möter alltså BP och vi har spelat så jävla uselt ett tag nu att jag inte vet om jag ska gå eller inte ... Jag vill, och vill inte.

Allt stämmer, tiden funkar och det finns inget att skylla på förutom att jag hatar förnedring ... Och jag är rädd för att BP kanske håller sin form och dunkar in bollen över "Örats" huvud några gånger för mycket.

Jag har varit med om mycket under mina fotbollsår, Man U-resor, VM-fyllor och AIK vindar som blåst åt alla håll. Jag har varit med om två guld och redan då när vi var 5000 var jag med, liksom när vi var 34000 på läktaren, och till och med den publiklösa nedflyttningsmatchen var jag på. Jag kan varenda jävla ramsa utantill och jag kan statistik som ni inte ens trodde kunde ha något värde. Nu med familj blir det mycket tv ett par år men jag passar på när jag kan gå.

Jag skulle kunna gå på lördag men det är en sak som stör mig.

Jag har nämligen lärt mig mycket under mina fotbollsår.
Jag kan allt om fotbollens sorger och glädje.
Jag har lärt mig allt, allt utom en sak
Jag kan inte förlora.

Jag hatar att förlora och det med ordets HAT absoluta kraft.
Jag kan inte ens förlora i CM utan att hela kvällen går till att undra om jag inte borde ha bytt ut Solskjaer tidigare än jag gjorde. Jag surar som en jävla åsna och ingen fattar någonting.

De säger:
"Det är ju bara en match, det är ju bara fotboll"

#blogg