Arvet från Marathon

Såg att ryktesmaskinen dragit igång kring Bungie och Microsoft, och oavsett om det finns nån sanning eller inte i spekulationerna så kan det kanske vara intressant med lite historia i sammanhanget.

Snapshot från San Francisco, januari 1995. Internet var überhajpat, överallt i SF fanns små chica kaféer och snobbiga barer där man om man hade tur kunde få tillfälle att surfa och skicka epost (eller kanske söka med Gopher) på svindyra Silicon Graphics-datorer med 256-färgersgrafik.

I gigantiska Moscone Center söder om Market var det också full fart. Mac World Expo hade dragit igång, och Internet-hypen gjorde att besökarantalet var rekordstort. Delar av utställningshallarna var avspärrade för inspelningen av Nätet (med Sandra Bullock), men i övrigt handlade det mesta om verktyg för att bygga den nya världen på Internet. I ett minimalt bås i utkanten av mässlokalerna stod ett av få deltagande spelföretag och sålde sin nya scifi-shooter, Marathon. På denna tid var jag inte Macägare (hade det bara på jobbet) men jag köpte ändå ett ex av spelet eftersom alla andra verkade bära omkring på det i sina mässpåsar.

Hemkommen från USA tog det ett tag innan jag faktiskt installerade Marathon på jobbets PowerPC-mac. Tröttnade dock snabbt eftersom singelplayer-storyn var rätt fjollig. (Den handlade visst om nån grönklädd space marine/cyborg, som styrdes av en självständig AI-existens och slogs mot aliens - ibland osynliga - med gröna, blå eller röda rustningar... fjolligt, som sagt.)

Därför fick Marathon ligga nån månad innan kollegan Björn flyttade in i vårt lilla projektrum på Aftonbladet, och vi av någon anledning upptäckte att spelet innehöll fyra installationskoder - tre av dem kunde användas för multiplayerspel via LAN. Det var första gången vi kom i kontakt med en nätverks-shooter, men det dröjde inte många minuter innan vi knarkat ner oss totalt.

Efter den dagen var det kört med produktiviteten. Vi upptäckte snabbt glädjen i att grilla varann med "toastern" (TOZT-7, eldkastare) och hur underhållande det var att spränga allt som rörde sig med "spankern". (Även i Halo heter väl granatgeväret "SPNKR"?) Favoritkartorna var House of Pain och Mars Needs Women, och självklart spelade man på "Total Carnage", där man utöver antalet kills även fick rapport om sin "KPM" (dvs kills per minut).

När vi bytte jobb och började på Torget.se samma höst, tog vi förstås med missbruket och spred det till helt nya kretsar. I samma veva kom Marathon 2, och plötsligt kunde vi vara åtta stycken som struntade i att arbeta istället för bara fyra.

Sedan blev det 1996, Quake hände, och resten är som det heter historia. Marathon föll i glömska och inte förrän 2001 fick vi se den länge utannonserade uppföljaren, Halo - men då bara till Microsoft Xbox.

Idag finns hela Marathon-trilogin som freeware, och alla som är intresserade av Halos rötter bör tanka hem det från Bungie. Det är fortfarande ett litet mästerverk, om än åldersdiget, som 3D-shooter i nätverk betraktat.

Man kan förstås bara spekulera i hur spelvärlden hade sett ut idag om Bungie dragits med i den allmäna Internetyran på Mac World Expo och låtit Marathon få TCP/IP-stöd istället för AppleTalk...

#blogg