När verkligheten gör sig påmind
Jag brukar skutta in på gamla bekantas bloggar lite då och då. Idag skuttade jag in på en benakt från gymnasiets blogg. Det skulle jag inte ha gjort.
Hennes sambo och pojkvän sen fyra år tillbaka eller nåt sånt, har cancer. Och inte bara cancer. Cancern from hell. Den flyttar sig, skickar metastaser, drar sig tillbaka för att sedan komma i full kraft igen. För att ge er lite pejling på hur illa det är; det finns ett värde man kan mäta, tumörmarkörer. En frisk människa har ca 2,5. När de upptäckte hans cancer hade han 29 000. För någon vecka sen låg det på 150 000.
Och jag mår dåligt. För deras skull, såklart, men jag mår dåligt pga mig själv. Jag har ingen anledning i världen att må dåligt egentligen, inte socialt eller ekonomiskt, etc. Det finns inge förklaring eller enkel lösning på varför jag mår dåligt. Och jag skäms över atat jag mår dåligt, när det finns andra, även i ens egen närhet som har det så mycket sämre?
När jag för ganska längesen nu fick veta att jag är manodepressiv, var jag rätt okej med det. Skönt att få en diagnos, veta att man inte var galen och sådär. Men nu är det jävligt jobbigt. Det är svårt att acceptera att man mår som man mår pga en kemisk obalans i hjärnan. Det känns så overkligt, jag hade hellre (missförstå mig inte nu) förlorat någon vän eller nåt, så jag visste varför jag mådde dåligt. Jag VET ju varför, men ändå inte.
Iallfall, det jag ville säga var att alla har vi våra problem och orsaker till att vi mår dåligt och är deppiga, och alla borde de vara lika giltiga. Illa för mig är inte illa för dig, självklart finns det en del saker som dödsfall och sådär, som är ganska lika för alla, men ja... Folk kanske tycker att jag tjatar om min dator mycket och är lite patetisk, men under flera år var den näst intill min enda kanal ut till verkligheten, en bästa vän. Eller inte datorn i sig, men den gav mig tillgång till sånt jag missat annars. Svårt att förklara. För mig är det mer än att 'bara lämnat datorn på service'. Jag tar gärna töntrollen då, det skiter jag i.
Usch, detta blev väldigt långt. Väldigt flummigt. Men poängen var att cancer, depressioner, ekonomiska problem, allt är lika jobbigt i olika situationer.
Mina tankar till dig, Sullan.
To swing is not to Wii.
Jag förstår dig precis, faktiskt. Hjärnan är en intressant sak, inget snack om saken.
Jag skulle också må dåligt för dem om jag var du. Det är alltid tragiskt när någon man känner drabbas av något i den stilen. Det du känner är medlidande och visar på att du är en människa och innerst inne är god (?).
Det här med depressivitet och psykiska fenomen tycker jag är lite dumt att avfärda som kemiska reaktioner i hjärnan. Jag tror att hjärnan är mer än köttklumpen den utger sig för att vara. Jag tror att vi består av mer än bara kroppen.