Att gråta offentligt

Jag är inte den som skäms över att gråta offentligt. Men det finns väl mer eller mindre passande tillfällen. Ett passande tillfälle är kanske när man ramlar och slår sig. Jag gjorde en supervurpa i vintras, en ojämn kant på en stenanläggning vid bussen + högklackade stövlar, lite för kort om tid och lite för mycket is. AJ. JAg for som en bortsläng kebabrest rätt ner i backen, slog i axel, höft och rumpa, och upp igen. Jag hade lite tur för det var den glade busschauffören, som jag har en speciell relation med (nej, jag ahr inte sugit för gratis busstur!) och han frågade oroligt hur det gick och om han skulle ringa ambulans. Det var faktiskt rätt nasty. Och när jag satt där på bussen och chocken lagt sig, då sprutade tårarna. Det var rätt passande.

Sen finns det ställen där det är mindre passande. Eller, det bereor på hur man ser det. Där jag satt var det väl rätt lugnt... Joystick 2.0-konserten i Malmö förra veckan. Liberti fatali. Jag bölade. Kanske lite opassande, kanske inte, beror på hur man ser det. Men jag var omringad av spelnördar, så de förstod nog.

Hemma kan man inte heller alltid visa att man gråter. Jag menar, jag är extrem. Jag grät när delfinen Deplhi tog på Veterinärerna, och katten Tiger som dog av cellgifter på nåt djurprogram på TV 8. Days of our lives ska vi inte ens snacka om. Man FÅR ju inte gråta, det är ju så dåligt... Men ack så sorgligt och fint ibland, men jag låtsasa att jag gråter pga det dåliga skådespeleriet.

Dagens bölande var till Dawsons creek men det står jag för. Thats the shit

Förresten avr det inte bara gråt av JOystick 2.0. När de spelade ett c64-medley började jag fnissa för det lät så galet. Men det var inte heller passande...

Nästa inlägg kommer antagligen handla om min stora Guitar hero-uppvisning på Joystick 2.0 där en gubbe kom fram och lovordade mig och trodde jag gick på Musikhögskolan. Men mer om det next time.

#blogg