Realism eller "realism"?

Realistiska upplevelser har i några år varit die scheiße att basera sina spel på. Dussintalet andravärldskrigsspel slåss om att få spelaren mest immerserad i sin värld, att det ska kännas som att man verkligen är där, och på senare tid har utvecklare efter konsolsuccèer som GRAW också börjat få mer moderna titlar att gå åt det hållet, varav ett av de senaste nära släpp är Call of Duty 4 (Den titel som fick mig att äntligen få tummen ur och skriva av mina åsikter i ämnet.).

Jag gillar personligen realism såväl som renodlad arkadaction, men de flesta titlar som satsar på "realism" gör det så halvhjärtat att det i mina ögon mest blir en hybrid som får de sämre delarna från båda motpolerna.

För det första: "Realism" = BRUNT. Eller grått. Bara färgvalet är stentrist. Jag vill inte påstå att jag verkligen varit nere och slagits i andra världskriget och vet hur det såg ut, men en gissning från min sida är att det fanns en hel del vackra vyer att se där även mitt inne i kriget. Sätter det rätt stämning att varje slagfält är sprudlande grönt? Absolut inte, men att slåss med ett färgstarkt och vackert scenario som bakgrund några gånger i spelen vore fantastiskt av ren kontrast mot resten av det gråa. Tänk en jättevacker gryning i Tysklands skogar, där solens guldaktiga sken lyser upp stridsplatsen samtidigt som den andra sidan öppnar eld. Eller att direkt efter en kraftig eldstrid stiga in i en vacker skogsglänta. Verkligheten är vacker. Jag skulle vilja dra en analog till hur Spielberg i Schindler's List på ett fåtal ställen använder sig av färg i en annars svartvit, väldigt grym film för att påverka sin publik. Vackert.

Sedan var det ju det här med hälsa också. Som den supersoldat man alltid spelar har man aldrig problem med att ta några skott och därefter fortsätta striden. Tidigare var det hälsopaket som gällde för att genast återfå lite hälsa, men utvecklare har faktiskt på senare år börjat fundera på alternativa hälsosystem som inte bryter stämningen. Infinity Ward kör numera på att man efter att ha tagit lite skada kan vila upp sig i några sekunder för att mirakulöst få tillbaka sin hälsa. Det kommande Brothers in Arms: Hell's Highway om jag inte helt minns galet använda en indikator (Skärmen lyser rött överallt där man inte är skyddad.) för när man inte står bakom tillräckligt skydd och därmed riskerar att dö. Typ. Även Far Cry 2 visar på riktiga machotakter från huvudrollsinnehavaren som helt återställs efter att ha dragit en kula ur sin kropp, samtidigt som spelets presentatör talar varmt för hur de satsar på realism.

Sannerligen "realism." Det är skitbra att något görs åt den felaktiga spelmekanisk som hälsopaket faktiskt är, men att skador bara viftas bort och ersätts av "indikatorer" eller "skador" som läks eller försvinner på någon sekund känns som en tråkig kompromiss som dessutom uppmuntrar till ett fegt spelsätt, där man visar sig någon sekund i taget, knäpper ett par fiender och sedan håller sig undan eld ett par sekunder för att kunna återställa sig. Det fungerar inte alltid för att hålla en vid liv (Annat vore helkasst.) men det är likfullt den spelstil man börjar, eller allra minst uppmuntras till att, anamma.

Vad förespråkar jag istället? Ja, pratar vi om realism pratar vi ju om realism, så resultaten bör bli därefter. Spelaren, dess allierade och dess fiender bör inte tåla mer än något skott, beroende på var träffen sker. En träff i benet eller armen borde vara tillräckligt för att kraftig sänka en soldats stridskraft och behöva omgående vård från den tillgängliga fältsjukvårdaren, varefter man med nedsatta förmågor kan fortsätta striden. En träff någonstans i överkroppen eller huvudet försätter en genast ur stridbart skick, överlever man kan man ändå inte fortsätta striden (Modernare spel inkluderar troligen viss skyddsväst för soldaterna, men denna bör inte rädda en hur som helst utan endast nedsätta ens förmågor kraftigt. Vid en andra träff på västen kan man bli uträknad, typ.). Hårda krav och dessutom sådana som är svåra att balansera ur spelsynpunkt, spelaren ska ju ha en chans att kunna ta sig igenom banor utan att dö om den är bra nog.

Lösningen kommer i olika delar, som att inte bygga stämning på att fienden hela tiden stormar mot en i tiotal utan kommer i antal som betydligt bättre motsvarar ens egen grupps eldkraft. Att se till att täckande eld faktiskt har effekt på fienden så att man inte hela tiden behöver vara under konstant eld utan kan använda sin grupp till ens fördel. Att rökgranater och stationära maskingevär blir en viktig del av spelet för att täcka framryckningar. Gör spelen mer strategiskt viktiga än att bara skjuta tills man eller fienden dör.

Till sist, skriptade sekvenser börjar bli lite väl standard i Infinity Wards (Och andra.) spel. I det första Call of Duty-spelet kändes det fräscht att se dessa massiva sekvenser spelas upp framför en, men det skedde väldigt inrutat och alltför linjärt för att hålla jättelänge. Faktum är att jag inte ens orkade med den första expansionen för att jag blev så leds på de scenarion som utspelades. I mitt tycke har dessutom inget av alla superskriptade scenarion som utspelats i krigsspel kunnat mäta sig i ren intensitet och närvarokänsla mot det scenario i Operation Flashpoint där man som ensam soldat, separerad från sin grupp, måste smyga sig genom fiendemarker på tid för att hinna med en reträtt från ön. Att ligga i några buskar och se en grupp fiendesoldater passera 50 meter bort samtidigt som en helikopter patrullerar över området bevisar hur spännande det kan bli utan alltför mycket av den cinematik som driver andra spel.

Jag tycker helt enkelt att det som satsas på att göra spelen "realistiska" satsas på fel områden och att spel som inte tog några omvägar skulle kunna bli minst lika intensiva och spännande, men framförallt betydligt mer matiga, väldesignade och omväxlande. Men vad föredrar ni, realism eller "realism"?

Fotnot: På förhand vill jag säga att mitt inlägg givetvis är lite överdrivet för att få poängerna att gå hem bättre.

#blogg