Gratisspel: Tower of Heaven, mer sånt tack
För någon månad sedan tipsades jag om gratisspelet Tower of Heaven, en gratisplattformare som hämtad från slutet av 80-talet. Jag spelade igenom det, tyckte mycket om det, sparade kopior av den skitbra musiken på hårddisken, tipsade folket i #fz om det och gick vidare i livet. Idag spelade jag det igen och funderade över vad jag gillar i det.
Ta först det här som en chans att om ni inte redan gjort det spela det innan ni läser vidare. Det borde inte ta mer än en halvtimme om ni inte är riktigt dåliga på plattformare.
Färdigt? Bra, då kör jag: Jag saknar såna här riktiga spel. Inte i den mening att jag saknar pixelgrafik och chipmusik (som är apmysiga), eller för att jag skulle tycka att 2D är bättre än 3D, utan för att jag inte kan komma på många spel idag som utmanar konventioner och gör något större av något enkelt.
Tower of Heaven är i grunden ett väldigt enkelt spel, man hoppar mellan plattformar för att ta sig till slutet. Men det utvecklas till något större allteftersom regler läggs till och de variabler man måste hålla koll på blir allt fler och fler - i de flesta spel är det ju tvärtom, att man ju längre man kommer i spelet får mer och mer möjligheter.
Mest av allt gillar jag slutet, för där vänds allt omkring igen. Lagboken spricker i sömmarna, plötsligt är nästan alla spelets lagar nollställda igen (fundera en sekund över varför en av lagarna fortfarande håller). Man vet att slutet närmar sig inte bara från story utan spelsynpunkt, utan att rycka från själva spelmomentet (som t.ex. Half-Life 2 gör i Citadellet). Det är väldigt vackert.
Och det är just den biten jag skulle vilja se vidareutvecklad i något större spel. Lek med mina förväntningar, bygg upp ett helt regelverke (behöver inte vara restriktivt som i det här fallet) som man stöttar sig på under spelet. Ryck sedan bort det man sedan länge tagit för givet. Lek med motsättningar, skapa något dynamiskt. Jag föreställer mig ett nytt Prince of Persia: Sands of Time när jag tänker på det, kanske för att det är det bästa exemplet i plattformandet på senare år som gjorde något nytt på ett intelligent sätt.
Kanske det krävs en Jordan Mechner för att fixa det. Men jag väntar.
Jag tycker det var ett väldigt intressant sätt att utveckla spelandet... men problemet för mig blev frustrationen över att dö om och om igen. 90 gånger dog jag i spelet och man spelade som efter ett schema där man följer samma linje genom nivån. Det blev bara nötning för mig vilket förstörde mycket.
Men jag tycker som sagt att idén med att lägga på begränsningar för att slutligen ta bort alla är ett intressant koncept. Det vore kul om de tog bort underförstådda begränsningar som kommer med genren också. Fast de gör de delvis med att inte tillåta att gå till vänster (som visade sig vara mindre störande än jag först trott).
Håller med om att det var konstigt att första lagen däremot fortfarande var i effekt, känns som de skulle gett spelaren mer frihet där mot slutet, så att spelaren kände sig mäktig ungefär.
Tack för speltipset och åsikterna, alltid intressant att höra diskussioner om spelkonventioner och speldesign.