Slokmannen

Tunnelbanans dörrar öppnades med sitt karakteristiska väsande och tutande för att släppa på och av folk. En man med svart slokmustasch var en av dem som släpptes på. Mustaschen var svart, och den slokade. Det var nog därför den kallades svart slokmustasch.

Förutom mustaschen bar mannen en slokande svart frisyr. Kanske skulle man kunna kalla den svart slokfrisyr, men ingen vettig människa skulle nog välja att göra det. Flottig och smutsig hängde den i testar ned över pannan och i nacken likt någonting hämtat från huvudet på professor Snape i Harry Potter.

Mannen var iförd en smutsig slokande kostym. En gång hade den nog varit svart, men nu var den närmast mörkgrå med antydningar till svarta nyanser i fållen och kring knapparna. Kanske hade man kunnat kalla den för en svart slokkostym, även om den i takt med att den börjat sloka blivit mindre och mindre svart.

Bortsett från slokmustaschen, slokfrisyren och slokkostymen bar mannen på ett intressant instrument. En rektangulär träplatta över vilken ett stort antal strängar var spända. Hela konstruktionen förde mina tankar till en cittra, men skillnaden blev uppenbar när slokmannen plockade fram ett par träklubbor med lindade skaft och glatt började spela med dem på strängarna. Trots hans slokande min var det en glad melodi som förde tankarna till Asien och varma sommarstränder.

När han spelat klart gick han runt i vagnen och samlade ihop lite lön för sitt spelande. Oturligt nog hade jag absolut inga kontanter på mig, så jag tvingades beklagande skaka på huvudet mot honom. Han bockade sig ändå och sade "Tack så mycket" på bruten svenska.

Jag tycker om sådana tiggare. De känns hederliga. De försöker faktiskt göra något för sin brödföda mer än att bara tigga. Istället för att fara runt med små lappar med snyfthistorier eller gå runt och se sorgliga ut erbjuder de lite underhållning och livar upp den trista tunnelbanemiljön, allt för en liten lön.

SL borde ge dessa tiggare som faktiskt bidrar med något en viss summa i månaden i utbyte mot att de går ett visst antal timmar. En anställning skulle man kanske kunna kalla det, även om jag själv hellre skulle vilja kalla det för ett ömsesidigt förmånsavtal. Tiggaren får pengar, SL får ett bättre klimat i tunnelbanan. En win-win-situation.

Något de däremot gärna skulle få agera starkt emot är det dåliga utbudet på gratistidningar på kvällstid. När jag åker hem sent efter en lång dag och det enda jag kan finna i ett par vagnar är Metros och Expressens respektive bostadsbilaga samt DN på stan, då blir jag lite purken. En helt vanlig Metro eller ett kvarglömt Sportbladet är betydligt mer lättläst och enklare att fördriva en resa med.

Snart stannade tåget vid Odenplan. Dörrarna öppnades med sitt karakteristiska väsande och tutande för att släppa på och av folk. Slokmannen gick av tåget och lämnade en eftertänksam resenär bakom sig.

#blogg