Heligt liv

Jag lever efter filosofin att jag inte dödar om jag kan undvika det. Detta inkluderar allt liv; Flugor, myggor, fåglar, bin, fiskar, grodor? alla har de rätt att leva. Det är för det mesta en rätt simpel livsstil, finner jag en vilsen nattfjäril i rummet en varm sommarkväll fångar jag lugnt in den och släpper ut den genom fönstret, finner jag en ensam padda mitt på landsvägen flyttar jag över den till ena sidan. Det är rätt fridfullt, och det får mig att känna mig lugn och harmonisk. Det får mig att sova gott om nätterna och det skänker mig en fundamental trygghet i tillvaron. Ibland tycks det dock som om sannolikheten, eventuella gudar eller något annat naturväsen är emot mig. Ibland känns det som om det är mitt öde att ända ett svagt livs flämtande låga, eller kanske det arma livets öde att ändas.

För en vecka sedan var det en gråmulen dag. Det hade småduggat under förmiddagen, ett ihåligt trummande mot fönsterrutorna som skänkte en stillhets frid till en trögflytande tidsperiod innefattandes en fysiklektions hårda lysrörsljus. Jag hade valt att ta cykeln till skolan, regnet hade inte varit kallt och det hade känts som en uppfriskande resa. Under eftermiddagen hade försommarstrilandet upphört och ersatts av ett glesnande molntäcke genom vilket blida solstrålar letade sig igenom för att värma mitt ansikte. Jag var på väg hem. Cyklandes. Cykelbanorna var överfyllda av sniglar som lockats fram av regnvädrets fuktighet. De kröp och slingrade sig överallt på cykelbanans mörka asfalt. De tycktes styrda av en glädje och en inspiratörisk livsanda som lämnade föga skäl för mig att inte följa min ideologiska bana.

I låg hastighet och krängandes styret fram och åter likt en vindflöjel fångad i en virvelvind kryssade jag mig fram mellan de upplivade snäckorna. Jag undvek skickligt att ens snudda vid de utsträckta känselspröten eller de otympliga skalen. Det var en invecklad dans med avancerade danssteg. Jag följde en utstakad bana i takt till en ljudlös tretakt, ackompanjerad av gnissel från de blöta bromsarna och ett svagt knastrande från grus under de fuktiga gummidäcken.

Och så kunde jag slutligen svänga in på vår uppfart, nöjd med min hemresa. Inte en enda snigel hade förlorat livet som följd av min resa, och det såg ut att spricka upp till en vacker kväll och en ännu vackrare morgondag. Jag steg av cykeln, knäppte av mig hjälmen och lät låset klicka igen. Uttröttad efter den fysiska ansträngningen tog jag mina saker under armen och vände mig om för att gå mot ytterdörren. Plötsligt knastrade det till under min sko.

Jag svor. Högt, insåg jag plötsligt. Iförd fuktiga kläder stod jag fastfrusen mitt i ett steg på uppfarten och sände kaskader av svordomar mot den grådaskiga himmelen. Det kändes som om alla mina ansträngningar var förgäves, allt slit tillintetgjort och alla mina ställningstaganden omkullkastade. Jag svår högljutt gång på gång och gick ilsket in för att spendera en eftermiddag i irriterade grubblerier.

#blogg