Medlem
Livstid

Han började sitt liv liksom miljontals andra en sen torsdagskväll i slutet av oktober. Ett ögonblick av stillhet där materia som smälte samman var det enda viktiga. Ännu ett ögonblick av stillhet, sedan öppnade han sitt medvetande för omvärlden. Han kände den kalla höstluften mot sidorna, de svaga smekningarna från molnslöjors lätta fingrar som förföriskt sände en darrning längst hela hans smärta kropp. Han var mycket stolt över sin kropp. Den var slank och vig och glittrade på ett synnerligen charmant sätt i det svaga skenet från staden långt under honom.

Omkring honom fanns alla hans bröder och systrar. För ett otränat öga tycktes de alla lika, men han såg skillnaden. För honom var de allihop unika, fantastiska varelser av naturen. Perfekt strömlinjeformade och med temperament lika varierande som utseendet hos Jordens alla varelser. En syster susade förbi alldeles intill honom med ett retsamt glitter, lämnandes ett spår av gnistrande vattenstänk efter sig. Han kunde inte låta bli att känna sig en smula road av hennes vågade eskapader, men samtidigt irriterade han sig på hennes brist på respekt för deras bräcklighet. Minsta felberäkning kunde göra deras sköra medvetande till ett minne blott.

Nu hade han lämnat molntäcket långt bakom sig. Staden bredde ut sig framför honom, bleka gatlyktor, tusentals lampor bakom kalla glasrutor och mörkt grå betong. Långa gator bildade ett oregelbundet rutnät, upplyst av neonskyltar och billyktor. Här och var avtecknade sig stora mörka områden; parker, trädgårdar och lundar där nattbelysningen antingen var avslagen eller obefintlig.

Plötsligt kände han hur starka vindar började slita i honom. Han kastades våldsamt fram och åter under vansinnesturen genom den kyliga nattluften. Omkring honom kolliderade hans bröder och systrar våldsamt i explosioner av fina partiklar. Nu var det inte roligt längre. Fartvinden som förut varit behaglig slet nu i honom, tryckte ihop hans kropp, tvingade honom ur kurs. Nu såg han inte längre horisonten. Istället bredde staden ut sig så långt han kunde förnimma i alla riktningar. Han kom allt närmare nu. En stadsdel blev allt större, ett kvarter, ett hus, en våning. Nu såg han ett fönster från vilket värmande ljusstrålar sken. Det blev allt större tills det fyllde hela hans blickfång. Snart skulle han slå rakt in i rutan insåg han. Det fanns ingenting att göra. I ett sista ångestfyllt försök att undvika sitt öde försökte han vrida sig ur kurs.

Och med ett litet smattrande slog han i glaset och förgjordes. En av tusentals regndroppar som skulle komma att slå mot min fönsterruta den här oktobernatten.

#blogg


signatur

Allt i ovanstående post är självklart endast min åsikt, och bör läsas som rättstavat även om så inte är fallet.

1
Skriv svar