Den bruna hönan och den vita

I två små hus vid skogens bryn bodde två hönor ? en brun och en vit. Den bruna hönan var mild till sinnet. Hon var alltid artig och trodde alltid gott om andra. Den vita hönan däremot var självisk och arrogant. Hon hyste en naturlig misstro till alla andra levande varelser, ty hon kände enbart sitt eget sinne och det var mörkt som natten.

Nu kom det sig att en dag kom en mjölkbonde på vägen vid hönornas hus. Han knackade belevat på den vita hönans dörr och hon öppnade snart.
- Käre granne, skulle du kunna låna mig en kopp mjöl till kakan jag bakar, frågade han.
Men den vita hönan fnös åt bonden:
- Varför skulle jag hjälpa dig, du som aldrig givit mig något, menade hon.

Så mannen gick istället till den bruna hönan och knackade på.
- Käre granne, skulle du kunna låna mig en kopp mjöl till kakan jag bakar, frågade han.
Och givetvis fick han det. Det bruna hönan for som ett skott in i skafferiet och återvände snart med en rågad kopp mjöl. Bonden tackade artigt och gav sig av.

Snart kom bonden emellertid tillbaks. Även denna gång knackade han först på den vita hönans dörr.
- Käre granne, skulle du kunna låna mig lite jäst till kakan jag bakar, frågade han.
Men den vita hönan fnös återigen åt honom och skakade bryskt på huvudet.
- Varför skulle jag hjälpa dig, du som aldrig givit mig något, menade hon.

Så mannen fortsatte till den bruna hönans hus och knackade på hennes dörr.
- Käre granne, skulle du kunna låna mig lite jäst till kakan jag bakar, frågade han.
Och nog fick han det alltid. Den bruna hönan flaxade in i huset så att fjädrarna yrde och återvände snart med en liten klump jäst i ett knyte. Bonden tackade hjärtligt och bugade sig djupt innan han återvände hem.

Och snart kom bonden promenerandes längst vägen för tredje gången. Den här gången gick han direkt till den bruna hönans hus och knackade på.
- Käre granne, skulle du vilja göra mig sällskap och hjälpa mig äta upp kakan jag bakat, frågade han.
Och den bruna hönan tackade genast ja, stängde dörren och följde med honom. Men när de passerade den vita hönans hus stack hon ut huvudet genom fönstret.
- Ta mig med, bad hon innerligt, ty hon hade lyssnat på deras samtal och ville gärna smaka på den goda kakan.
Men bonden skakade på huvudet.
- Varför skulle jag hjälpa dig, du som aldrig givit mig något, frågade han.
Och den vita hönan fick sitta ensam och skämmas i sitt hus medan den bruna hönan och mjölkbonden njöt av den goda kakan.

#blogg