Livsperioder

Det är nånting speciellt med livsperioder. En sekunden är man en person. Man har sitt liv, sina intressen och sina vänner. En typisk vecka ser ut på ett visst sätt, en typisk ledig dag ser ut på ett visst sätt. En typisk dag bjuder på typiska sms från de vänner man har, typiska möten i typiska situationer och typisk mat på de typiska matställena. Sen händer nått...

Man flyttar. Packar ihop sina grejer och sticker iväg, landar i en liten lägenhet nånstans långt bortifrån de områden man känner och älskar. Eller så förlorar man en vän. Kanske är det vännen som flyttar. Umgänget upphör periodvis, man ses allt mer sällan, hörs av med ojämna mellanrum och ständigt med det där retfulla lilla "vi måste ses snart!" hängandes i luften. Kanske hamnar man i bråk med en vän över något. Det kan vara något litet, vänskap kan vara betydligt bräckligare än man trott. Någon som man litade på och som alltid skulle finnas där kan glida iväg inom loppet av ett par sekunder, allt som krävs är en slarvig formulering eller ett ögonblicks ouppmärksamhet. Kanske handlar bråket om något större ? en livskris kan lätt komma emellan två personer. Du har det tufft och din vän agerar inte på det sätt som du förväntat dig, kanske är den din vän inte så mycket en vän som du trott och hoppats. Kanske du skulle må bättre av att distansiera dig från din vän. Eller kanske det är tvärtom. Kanske är det du som agerat tvivelaktigt när din vän verkligen behövde det. Det är nu upp till dig att lappa ihop relationen, och det är svårt att göra något sådant, det finns liksom inget rätt sätt att göra det på. Det finns ingen manual till mänsklig interaktion.

Kanske är det tidsbrist som slagit till. Kanske har man fyllt sitt liv med massor av nya saker ? en ny partner, ny utbildning, nytt jobb, nya vänner. Tidsbrist kanske är fel ord, för egentligen kan man väl inte ha brist på tid. Alla har ju trots allt lika mycket. Det är egentligen en fråga om prioriteringar, och när man ger sig in i något nytt prioriterar man gärna det framför det gamla. Nyhetens behag är förrädiskt, man lockas lätt att försumma det gamla. Kanske är den oreflekterade prioriteringen som vi alla tycks så förtjusta i att ägna oss åt just den sak som gör att man rör sig vidare i livets strömfåra.

Det är lätt att tappa hoppet när man går från en del i sitt liv till en annan. Så lätt att se tillbaks på det gamla, önska att man kunde kämpa för att hålla det kvar samtidigt som man vet att man måste blicka framåt. Det är nyttigt att vara intresserad av framtiden, för man ska ju trots allt spendera resten av sitt liv där. Och samtidigt som man gärna hänfaller åt djupa nostalgiska tankar är det väl egentligen mer rätt att inse att saker och ting förändras. Saker var som de var, är som de är och kommer att bli som de ska bli. Det finns inte mycket man kan göra åt saken, och det finns väl egentligen inget rätt svar på hur man ska känna när det händer.

Kanske känner du igen något av ovanstående, kanske går du igenom det just nu. Kanske är det två eller flera av dessa saker du går igenom, kanske är det allihop. Eller så kanske du inte alls vet vad jag babblar om just nu. Oavsett vilket... Det är något speciellt med livsperioder...

#blogg