Avklarat - Final Fantasy XII
Ja, jag är ganska slö. Men wtf, jag har inte ens klarat IX ännu så. Nåväl, sjuttio timmar senare kan jag inte konstatera annat än att den gamla dogmen håller.
Dagens fotnot: för de som inte är bekanta med Final Fantasy-regeln #1. Det kommer alltid tre "riktiga" Final Fantasy till varje plattform, varken mer eller mindre. Det första är ett pålitligt verk som bygger vidare på tidigare generationer men tar dem till ytterligare en nivå. Det andra är mer experimentellt och prövar lite nya saker, vissa bra och andra dåliga. Det tredje spelet anammar båda de tidigares lärdomar för att skapa konsolgenerationens bästa Final Fantasy. Innan cykeln börjar om igen.
Stridssystemet är faktiskt inte alls så radikalt som vissa skulle vilja få det till. Det är gammal vanlig ATB, fast strömlinjeformat. Allt det enformiga och tråkiga automatiseras medan man fortfarande kan lägga handen vid när det börjar bli lite knivigare. Som vanligt har någon annan på internet redan förklarat det i längre form, så att jag slipper *yay*. Denna gång Gabe på Penny-arcade.
Ska vi tala förändringar är det istället berättelsen man bör fokusera på. Duologin Kitase/Nomura har slutligen brutits och det märks att det är ett markant annorlunda spel än såväl deras VII-X som Sakaguchis I-VI. Yasumi Matsuno kör en mer Shakespeariansk anda med högförräderi till höger och vänster istället för amsagor eller gnälliga tonårspojkar.
Likheter med Matsunos tidigare verk Final Fantasy Tactics och Vagrant Story är svåra att undvika. Den numera obligatoriska irriterande pojkvaskern till "huvudperson" är till råga på allt marginaliserad. Jo, det är hans nuna man får titta på när man springer omkring i städerna men när det kommer till handlingen spelar han en synnerligen tillbakadragen roll. Han har inget stort öde, det är inte han som bestämmer hur historien formas. Och han finner sig i det, och låter de mer intressanta karaktärerna stå i rampljuset.
När vi ändå är inne på berättande vore det en synd att låta bli att nämna Alex O Smith. Tillsammans med Capcoms Phoenix Wright-gäng och Nintendos in-house team tillhör han den nya vågen översättare som tagit vid där Working Designs slutade. Alex har en fantastiskt känsla för lyrik och karaktärerna lever verkligen ut i hans händer. Tillsammans med en riktigt fantastisk samling röstskådespelare - ja, i ett Square Enix spel, tro det eller ej - bidrar det starkt till handlingens trovärdighet.
Mindre imponerande är tyvärr Yasumi Matsunos ständiga vapendragare Akihiko Yoshida och Hitoshi Sakimoto. De är båda väldigt kapabla, men har sällan lyckats imponera på mig. Jo, Balthier och Fran är några av de tuffaste Final Fantasy-karaktärerna på många år men det beror mer på manuset än designen är jag rädd. I vilket fall är jag innerligt trött på Tetsuya Nomuras überkitsch så trots att vi talar ganska spartanskt designade karaktärer så känns de som en frisk fläkt i sammanhanget.
Hitoshi Sakimotos bidrag är än viktigare och han misslyckas inte. Men så här en timme efter spelets slut kan jag knappt dra mig till minnes en enda melodi från Final Fantasy XII. Återigen: kapabelt men omemorabelt. Square Enix har provat lite olika kompositörer sedan Nobuo Uematsu började dra sig tillbaka i och med del nio men ingen har riktigt lyckats imponera. Då får man betänka att de ändå sitter på fantastiska tonsättare som Yoko Shimomura och Kumi Tanioka. Letar man sig lite längre bort har de också en hel del kontakter med Motoi Sakuraba, för att inte tala om geniet Yasunori Mitsuda. Jag skulle inte ha något emot om någon av dem fick chansen i ett framtida Final Fantasy.
Så vad är den oundvikliga slutsatsen? Detta: att Final Fantasy XII är en frisk fläkt vilket serien verkligen behövde. Samtidigt som det bevarar traditionerna så visar det att det går att göra en hel del nytt inom de ramarna. Kanske finns det rum för andra nya talanger nu när Kitase och Nomura gått skilda vägar i och med XIII/Versus XIII men fram till dess står Final Fantasy XII som ytterligare ett bevis för grundregel #1.
