Intryck - Shin Megami Tensei: Digital Devil Saga
DDS - som vi hädanefter tänker kalla det - är ett rollspel för inbitna rollspelare som börjat tröttna på rollspel.
Vandrande svampar, onda imperium, stora svärd och dålig Shakespeariansk dialog? Nej, här får vi en framtida dystopisk värld kallad the Junkyard där olika klaner försöker ha ihjäl varandra för att nå Nirvana. Dödläget i klankrigen bryts när en ringformad varelse kallad Angel förvandlar alla inblandande till kannibalistiska demoner. Not your grandfathers Final Fantasy.
Nirvana är inte den enda allusionen till Hinduism utan det hela är späckat med anakronistiska religions/teknologi-korsbefruktningar som Karmaterminaler som närmast får mig att tänka på Roger Zelaznys Hugobelönta Lord of Light. Me like, of course.
Det är också uppenbart att DDS leker med det eviga SF-temat "vad innebär det att vara människa?". Alla har förstås olika reaktioner inför att plötsligt bli en köttörstande demon men redan innan detta inser man att det inte var helt vanliga människor det rörde sig om.
Hela upplägget med ett robotiskt tempel som iscensättare och överdomare för en artificiell konflikt är redan misstänksamt. Och det faktum att våra karaktärer är obekanta med begrepp som "rädsla", "sång" eller "gud" - begrepp som ändock börjar dyka upp i deras sinnen tyder på att det finns mer att upptäcka bakom kulisserna. Det återstår att se om det hela är absarrt bara för sakens skull eller om det har någon djupare mening.
Designen är förstås inte heller lummiga skogar och mörka slott utan en mer futuristisk historia. Sammanfattas istället bäst som grå-grå-animekitsch-grå-Matrix-grå. Demonerna som huvudrollsinnehavarna och de flesta andra av världens invånare förvandlas till kan nog vänligast beskrivas som fulsnygga. De flesta av dem ser ut som något en femåring skulle ritat under en mattelektion, men har man lite överseende är det faktiskt ganska charmigt. Återigen, otypiskt och fräscht om inte annat.
Otypisk och fräsch får man också lov att kalla soundtracket. Genretypisk neoklassicism och listtechno lyser med sin frånvaro till förmån för någon form av softrock. För det mesta är det någon gitarrdominerad easy listening som trummas ut genom högtalarna och det smälter faktiskt ganska bra in i den säregna helheten. (ok så jag ljög, lite listtechno skränar visserligen fram mellan varven)
Men man bör ändå vara intresserad av genren sedan innan. Delvis för att det är först efter hundra prinsessor och profetior som man börjar uppskatta en annan vinkling på det hela. Men mest därför att spelsystemet egentligen är en hardcore-variant på slumpstrider ett komma noll.
Där DDS tar det hela steget längre är när man kommer till elementen. Alla japanska rollspel sedan Edoperioden har kört på detta och det är nog få som inte skulle få för sig att håva iväg isflak på en eldande vid det här laget. Men här har varenda fiende - och spelbar karaktär - en svaghet och det är inte alltid lika uppenbar. Dessutom är det så mycket viktigare att utnyttja den - för att inte tala om att skydda sin egen.
Träffar man fienden med dennes motsatta element gär man nämligen inte bara mer skada utan får dessutom en extra rond att leka runt i. Det motsatta gäller om man slänger ut en attack de är skyddade mot. Och - förstås - lede fi gör sitt bästa för att nyttja samma taktiker mot dig. Med tiotalet olika element som alla innefattar flera anfalls- och försvarsbesvärjelser så är det inte direkt bara att hålla in X varje runda.
So far: nice, fresh and grey.