Avklarat - The Darkness
Var skall man börja? Svårt att säga. Så jag drar några axplock av mina intryck.
Det uppenbara är att Starbreezes talang vida överträffar deras smak. Efter Riddick - det tredje filmlicensspelet i världshistorien som faktiskt var bra - så ger de sig på The Darkness, av alla saker. Från en allmänt sågad b-actionrulle till 90-talsserie som mest är en studie i McFarlanesk smaklöshet. Men det förvånande är att båda blev så bra.
Kanske säger det mer om spelbranschen än något annat. Att hårda killar och stora explosioner fortfarande är normen. Att både skräpserier och b-action regelmässigt överträffar spelmanusens träffsäkerhet och mognadsgrad.
Vad som står klart är dock att The Darkness - liksom Riddick - inte bara är ett bra spel utan med vår låga ribba som måtstock dessutom en bra historia. Istället för att racka ned mer på spelbranschen nöjer jag mig med att ge Starbreeze en eloge. Deras talang överträffar deras smak.
Musiken förtjänar även den en eloge. Redan på Playkonserten övveraskade The Darkness-temat mig postitivt, trots att jag inte då hade någon koppling till spelet lyckades det imponera. När man väl spelar är det som det brukar vara nuförtiden, röstskådespeleriet och pang-pangandet överröstar för det mesta bakgrundsmelodierna. Men i flera av de mer stillsamma scenerna går det att höra att Gustaf Grefberg faktiskt är en av västvärldens mer talangfulla spelmusiker.
Något som också är tydligt är att Grefberg har sina rötter i demoscenen. När kulorna börjar vina till höger och vänster tar synthmattan vid och det börjar påminna om något man skulle höra i en Razor 1911-rip. Kul. Lite lagom retro, men fortfarande passande i sammanhanget.
Om vi då ska övergå till vad jag tyckte mindre bra om så kan vi inleda med en mjukstart. Starbreeze har i mångt och mycket målat upp en fantastisk rendering av New York med ett rikt persongalleri. Här skulle jag vilja efterlysa lite mer ansträngning. Det i övrigt inte helt lyckade Deus Ex: Invisible War kunde gärna agera ledstjärna.
Det jag är ute efter är med andra ord större dynamik. Visst finns det lite sidouppdrag men är man inte en achievementhora fyller de ingen egentlig funktion. Hade det verkligen krävt så mycket att exempelvis slänga in ett pengasystem och lite skumma köpmän? Bortsett de i sammanhanget överbefolkade tunnelbanestationerna känns NYC dessutom som en spökstad. Fyll på med diverse kufar med problem som behöver lösas vetja!
The Darkness snuddar vid utkanterna av ett mer involverat spelupplägg med sina sidouppdrag och sin relativt fria rörlighet men orkar inte riktigt hela vägen fram. Det är fortfarande ett riktigt bra spel, men hade det sneglat mer mot exempelvis Vampire the Masquerade: Bloodlines hade det kunnat närma sig fantastiskt.
Men min enda egentliga biff - att det är kort och linjärt är mer av en bisak - med The Darkness är dess stela styrning. Oavsett hur mycket man pillar i de digra kontrollinställningarna känns det aldrig riktigt rätt. Det är ingen speldödare, men det riktiga flytet infinner sig aldrig.
Så i slutändan då? Starbreeze fortsätter göra vad de är bra på. Och de är faktiskt riktigt bra på det.