Kärlek till Super PLAY
Att köpa sista numret var Super PLAY var lite som att gräva upp katten vi begravt i trädgården. Tidningen var alldeles uppenbart död redan för ett år sedan men det är först nu det är svart på vitt, det är först nu vi ser liket förmultna.
Det sista numret är lika rosa som vi alltid föreställt oss speltidningslivet. Tobias Bjarneby, Jonas Svensson, Tommy Rydling och några till berättar fritt om tidningen upp- och nedgångar och det är kanske först nu man förstår vilken häftig del tidningshistoria man fått uppleva.
Som liten spoling brydde man sig inte särskilt mycket om nivån på journalistiken och man förstod inte vad som var originellt eller riskfyllt för man hade ju aldrig läst särskilt mycket tidningar ändå och någon kurs i formgivning får man så vitt jag vet inte på dagis.
I dag är man mogen nog att uppskatta allt tidningen gjort genom åren. Visst försökte man genom telepati förtälja för Tobbe Bjarneby hur glad man var att tidningen kommit till butiken varje månad. Och visst uppskattade man alla skribenternas alster när man låg där i badkaret med ett glas cola, en av Fazers chokladkakor och det senaste numret av SP. Men mer än så blev det aldrig, jag försökte aldrig kontakta dem för att berätta om hur mycket jag uppskattade deras hårda arbete.
Passar alltså på nu och går ut med min kärlek och vem vet, kanske någon av alla Super PLAY-medarbetare genom tiderna råkar ögna igenom det här inlägget