Text

Hade Tråkigt

?Jag har aldrig känt mig så långt hemifrån, aldrig har en sådan rädsla funnits inom mig. Det finns inga ord som kan beskriva ensamheten som denna stund sliter sönder mig inifrån, eller längtan efter att få omfamna dig igen. Men jag kommer aldrig återvända, jag kommer aldrig mer få se ditt sorgsna ansikte som för varje dag blickar ut över de oändliga haven och väntar på att jag ska komma hem. Jag skriver detta brev med all min kärlek och jag hoppas på att du kommer att förlåta mig. Jag kommer aldrig finnas där på andra sidan. Jag har gjort många fruktansvärda saker, och för dem finns det ingen förlåtelse. Med all min kärlek som jag ger, lämnar jag nu denna jord. Jag älskar dig.?

Tårar föll nerför hans kinder, tårar som inte kunde hållas tillbaka. Tårar som var värre en tusen pilar, mer fruktansvärda än alla sår, dessa tårar var en påminnelse om att han aldrig mer skulle får återse sin älskade. Han slöt sina ögon och tvingade tårarna att försvinna, att gråta är ett tecken på svaghet. Vem är då denna han? Han är Taradil, Blodalvernas mäktiga ambassadör. Hans historia är för lång för att skrivas ner här i denna text. Men den har lett honom längre ifrån hans älskade än vad han hade kunnat föreställa sig. Nu stod han där och betraktade det sönderslitna landskapet, spillror av den en gång vackra planeten flyter i luften. Detta var Darenor, en gång hemvärld åt Orkerna men nu var det ingenting annat än en ruin. Taradil drog sitt svärd och vände sig om, där stod de, hans följeslagare, alla var duktiga krigare och trogna allierade. De flesta hade följt honom enda sedan han tog steget igenom denna mörka portalen. Men bara en hade stridit sida vid sida med honom och var ingen allierad, det var en vän. En som han hade haft sedan pakten emellan Blodalverna och The Horde bildades. Hans namn var Krielka, den Starke. Taradil började tala inför sitt följe.?Jag har inget speciellt att säga, för mer än hälften av er känner jag inte. Det enda jag vet och kan säga är att ni, precis lika mycket som jag, inte vill vara här. För även om ni inte visar det så vet jag att alla ni som står framför mig med dragna vapen och krigslust längtar efter dem ni älskar, efter dem som står er nära. Ni är rädda för att aldrig får återse dem och mina vänner det kommer ni inte, alla kommer dö inatt.? Taradil slutade tala och vände sig mot The Tempest Keep, det som var fiendens ointagliga fort. Hem åt Kael'thas Sunstrider, den mest hatade av Darenors krigsherrar. Men inatt skulle han störtas och hans fort skulle förstöras med armen som försvarade det. Taradil tog upp brevet han skrivit till den han älskade, satte fast det på sin häst Alna?Sau, den trogne, och sade åt honom att bära det hem. Hästen gnäggade förståndigt och red iväg bortom horisonten.

?Nu är det dags! Det här är vår stund och detta krig skall bli vår rening.?Sade Taradil medans han höjde sitt svärd.?Till anfall! För evig fördömelse!?Skrek han och började springa, tätt bakom kom Krielka och bakom dem resten av männen. Alla bar på samma rädsla, alla var genomborrade av samma tvivel men dem lät sig inte stoppas, kriget hade börjat. Trumpeterna från fortet ljöd genom de stora stenmurarna medans Kael'thas soldater samlades på murvärnet. Pilar regnade ner från himmelen och marken fattade eld. Skrik skar genom luften, skrik från de som åts av helvetets vapen. Många kastade sina vapen i rädsla och lämnade sina poster. Men ingen skulle undkomma Kael'thas vrede, de som en gång svurit att döda och besegra honom i strid skulle dö. De som flydde blev sönderslitna av mörkrets skuggor och de som stannade kvar blev uppätna av ondskans flammor. Taradil vägrade tro att det skulle sluta så här, slaget hade bara börjat och redan hälften av hären hade gått förlorad. Krielka försökte förgäves öppna den gigantiska porten som blockerade ingången till fortet, men utan att lyckas. Plötsligt hände det ingen hade hoppats på, ett mirakel. Porten exploderade och tusentals kristaller spred sig åt alla håll. Det var Aragdur, en av de mäktigaste magikerna i hela Taradils här. Han hade lyckats ta sig in i borgen flera dagar för anfallet för att han senare skulle släppa in hären. Men alla trodde att han hade gått förlorad, så det var ingen som förväntade sig det som just hände, ett mirakel. Männen jublade och med Taradils order stormade de in i fortet, ovetandes om hur länge slaget skulle vara.

Slaget varade i 3 veckor utan at någon av de stridande härarna fick ett övertag. Taradil och hans män hade kört fast i delen av borgen som man kallade The Mechanar, som var den industriella delen av fortet. Så efter ett tag såg ut som att det skulle vända, Kael'thas män tog aldrig slut och för varje krigare man slaktade kom det två nya i hans ställe. Men Taradils här kämpade vidare, dem stred och dräpte utan nåd. Rädslan som tidigare hade fyllt Taradils kropp hade försvunnit, vetskapen om att han skulle dö stängde alla andra känslor och tankar ute. Slaget vände aldrig åt Kael'thas fördel, hans män fick aldrig övertaget och snart stod Taradil och de få krigarna som överlevt helvetet i Solkungens egen tronsal. Dom var så säkra på att slaget skulle vara över, efter alla veckor av stridande. Men trodde dem det så var det fel, det värsta skulle precis börja. Kael'thas satt tyst och självsäker på sin tron, han såg förvånat på de få krigarna som stod i hans tronsal. Han hade aldrig trott att så svaga varelser skulle ha en sådan stark vilja. Kungens blick gick från en av dem till en annan, han kunde se tröttheten som lurade i deras sinne, även hatet som kontrollerade dem låg synligt för hans ögon.?Så ni har hittat mig.? Sade Kael'thas med en hånande ton och reste sig upp. Taradil tog ett fastare grepp om sitt vapen och utan att svara på Solkungens fråga stormade han fram. Ty hatet för denna kung vara lika stort som kärleken till sin älskade, Taradil visste inte varför men det fanns inom honom. Även Kael'thas blev förvånad över Taradils drag och han inte reagera, slaget var så kraftigt att det slet sönder hans kropp inifrån. Taradil slogs till marken av den sårade kungen, som vacklade till och skrek av smärta. Han framkallade eld ur sina händer och skapade stormar med sina ord, för denna kung var även så mäktig att elementen lyssnade till hans röst. Blodet forsade ut ur det djupa och dödliga såret som förstörde hans kropp inifrån, solkungens skrik blev bara högre. Elden och stormarna blev bara kraftfullare, hela fortet skakade men plötsligt stannade allt. Kael?thas livlösa kropp föll till marken, allting blev tyst. Taradil reste sig upp och skakade nöjt på huvudet, Krielka började skratta.?Vem hade trott att det skulle gå så lätt??Sade han med en barnslig röst. ?Ne du har rätt, vem kunde tro det.?Skrockade Aragdur fram. Det dröjde inte länge förrän det sex överlevande krigarna skrattade tillsammans, för det var något dem inte gjort på en evighet. Taradil gick fram till kungens livlösas kropp och plockade upp sitt svärd.?Så jag kanske kommer hem ändå min älskade.?Viskade han tyst för sig själv med ett leende på läpparna. Men då började marken skaka åter en gång och Kael?thas kropp reste på sig, den började tala på ett förunderligt språk. Det fanns ord som inte ens Taradil kunde tyda, man hade slutat skratta. Den glädje som ögonblicket tidigare hade fyllt deras kropp var utbytt mot rädsla. ?Ar ello yellta, Narca coranar, och från askan, återuppstådd.? Sade en övermänsklig röst, den som talade var inte från denna värld och så sant från askan reste sig den upp. Taradil visste mycket väl vem det var och han hade även vetskapen om att denna varelse inte går att döda, det var Al?ar Fenixguden. De andra krigarna gick till anfall, dom ville inte att Taradil skulle sno åt sig all ära för segern. Taradil skrek åt dem att fly, men det var försent Al?ar?s eld hade redan förtärt deras kroppar även den som tillhörde hans enda vän. Taradil förvred sig av ilska och med samma hat som hade fyllt hans kropp i kampen mot Kael?thas gick han till anfall med draget vapen. Han svingade sitt svärd mot Al?ar, men igenting kunde få guden att ge vika. Taradil lyckades blockera elden som flödade ut ur Fenixfågelns gap. Dem började strida och det påkgick i timmar, men ingen lyckades få övertaget, inte ens en guds överväldigande styrka kunde få ett hat som Taradils att ge vika. Men ju längre striden pågick, desto tröttare blev Taradil och tillslut kunde han inte stå emot Al?ar längre. Smärtan var hemsk, elden som brände sönder honom inifrån var fruktansvärd, men bilder började dyka upp i hans huvud och hans älskades ansikte skymtade förbi. Den smärtan var obeskrivlig, inte ens gudarnas eldar kunde jämföras med smärtan och vetskapen om att aldrig mer få sen den man älskar. Taradil visste att han skulle dö, hans kropp höll att slitas itu, men han skulle inte dö med förlust. Så många hade dött för honom, så många hade gett sina liv för att han skulle segra detta slag. Deras ansikte blinkade förbi i hans huvud, han skulle inte misslyckas och med ett vrål kraftfullare än gudars grep han om sitt svärd, med den sista styrkan som fanns kvar i kroppen genomborrade han Al?ar?s kropp och krossade Fenixgudens hjärta. De livlösa kropparna föll till marken, Taradil hade offrat det sista av sitt liv för att störta guden och han fick som ville, han stod vid sitt ord, han hade segrat.

Inga av de styrkor som hade slagits om The Tempest Keep överlevde och så snart budskapet om segern hade nått fram till Thrall, Ledare av The Horde, så spred sig orden i riket om alla dem som hade stridit och dött för ingenting. Visst en mäktig fiende hade störtats men det var inte värt den sorgen som drabbade de familjer som fick vet att deras älskade är förlorade för alltid. Den förlorade kärleken, hon Taradil älskade mer än alla levande ting på jorden, fick brevet som Alna?Sau godtroget burit hem och om någon sorg var stor så var det inget i jämförelse med den hon fick leva med. Kärlek går inget beskriva, speciellt inte den som hade funnits emellan Taradil och Ghalaril, inga hade älskat varandra som dom två hade gjort. Kärlek är underbart, men i en värld full av krig och död så finns den bara där för att skapa smärta, en obeskrivlig smärta som får en att vilja sluta leva.

#blogg