Bayonetta och Batman

Jag har nu klarat Bayonetta på normal och jag måste säga att det är ett mästerverk! Det finns två recensioner här på FZ som tar upp det mesta, den ena i en blogg och den andra den officiella. Det jag är mest förundrad över är de fantastiska animationerna, aldrig tidigare har jag spelat ett spel där varje rörelse känns genuin.

Bayonetta blir hellre aldrig tråkigt, det varierar på det bästa av sätt. Det utmanar och även om jag inte är en person gillar apsvåra spel så kunde jag inte sluta spela... om jag bara timat undanmanövern och sedan gjort en specialkombo... Jag har inte vågat testa på hard än, men körde några banor på very easy och det var verkligen lätt.

Nåväl, jag har andra spela att ta tag i och näst på tur står det prisade Batman: Arkham Asylum. Efter några timmars spelande så börjar storyn ta sig och det är bra att man får tänka till lite på bossarna. Dock efter att ha spelat Bayonetta så känns Batmans fighting otroligt platt och jag förgrymmar mig över att jag behöver hoppa undan fem sekunder innan för att undkomma en anstormande fiende.

Jag tycker även Batman är lite väl ambivalent då han bankar skiten ur motståndarna, men vägrar att slå ihjäl dem. Jag hade gärna sätt att detta Batman hade tagit en mörkare vändning där man kan slå ihjäl folk med påföljden att mr B blir moraliskt kluven. En trasig och degenererad Batman hade varit mycket mer intressant än det gamla vanliga stone face han är. Jag ska väl inte döma ut spelet riktigt än, det verkar som om storyn kan bli rejält mörk.

#blogg