Ja jo läs om ruiner!
Okey, är fortfarande lite lite sur över att alla min gamla blogginlägg är borta när det var tal på att åtminstone blogg-inläggen skulle följa med i flytten. Okey nu är jag inte sur längre.
För några dagar sedan var jag hos en kompis och tittade på film. Om ni vill läsa vad jag tyckte om den så fortsätt vettja!
The Ruins
Jag är överraskad, hatten av för Carter Smith. Har någon sett den ypperliga The Descent? Ett gäng fruntimmer åker på klätteräventyr i en grotta någonstans borta i tomteskogen. Nåja, i vilket fall som helst besitter The Ruin samma känsla som fick mig att tro att det var samma regissör, vilket inte var fallet. The Descent kändes annorlunda och spännande. Man ville se mer. På samma sätt fångar The Ruins mitt intresse. Bägge filmerna har förmågan att suga fast åskådaren då man snart inser att det inte kommer bjudas på den gamla vanliga skåpmaten. Okey, vissa eller rättare sagt många händelser är lättlästa, men rysare har iallafall jag lägre förväntningar på.
Filmen handlar om ett gäng ungdomar på semester i Mexico, so far so good. De stöter på tysken Mattias som med sin charmerande dialekt övertalar dem att följa med till en arkeologisk utgrävning. VIP-treatment liksom. Klart de nappar, det skulle jag med. Det går förstås åt helvete när några lokalbor jagar upp dem i traktens populäraste hak, ruinen. Till en början verkar deras psykopatiska utbrott vara religiöst förankrade men så småningom uppdagas ett och annat vilket hjälper betraktaren att, till viss del förstås, faktiskt förstå lokalbornas intensioner.
Ungdomarna faller förstås inom ramen för hur de ska se ut och uttrycka sig. Högljudda skräniga och förstås snygga. I själva verket börjar det nästan bli en kliche att skriva om alla klicheer i rysare så jag lämnar det därhän. Filmen kommer åtminstone undan med det.
Vad för hemskt lurar då i ruinen. Det tillhör också den intressanta delen av filmen och även om man kanske förutspår tvisten långt innan slutet så hör den inte till vanligheterna, vilket ska applåderas. Det ska tilläggas att dess lockrop hör till de mest listiga och sluga jag sett/hört.
En rysare utan blod och gore är förstås ingen rysare. The Ruins gör ingen besviken, en del scener hör till de brutalaste jag sett i år. Skrämsel-scenerna är relativt få men det kompenseras med den påtagliga stämningen. Det går inte riktigt att slappna av och man vill hela tiden se mer för den har ändå något andra dussin-rysare saknar.
Det finns faktiskt bra skådisar i The Ruins. I en av huvudrollerna ser vi Jena Malone (Donni Darko, Into the wild) två av världens bästa filmer. Hon är lagom freaky och passar fint in i ensemblen. I hennes pojk-motsvarighet finner vi Jonathan Tucker (In the Valley of Elah, the Hostage) som också han är bra.
Det är roligt att bli tagen på sängen. Filmen kanske inte är så bra egentligen men överraskningsfaktorn gjorde sitt.
3+ av 5 möjliga, och jo jag tycker den är bättre än The Mist. Som inte är en dålig film ska sägas.
PS Filmen har också några snyggt fotade sekvenser. Scenen då morgonen gryr över ruinen och den mexikanska djungeln är ljuvligt vacker DS.
lugn, dä ordner sig.
