Du var bäst..
En gång i tiden, år 2001, skulle jag flytta från Göteborg till ett mindre samhälle några mil utanför storstaden. En onödig sak att nämna egentligen, en flytt är ju inte mer speciell än någon annan. Bortsett från en detalj.
De tidigare ägarna av gården hade en katt. Världens bästa katt.
Han var en utekatt som bodde under huset, detta hade han gjort så länge husägarna hade bott där. Nu skulle de dock flytta och de tyckte att det vore plågsamt för katten att byta miljö från lantlig frihet till en klaustrofobisk lägenhet. De tyckte därför att det vore bättre att skjuta katten.
Ja, skjuta en frisk och glad katt.
Sjukt var ordet! Jag tog katten från dem, någonting de som tur var inte hade några invändningar mot. Han blev vår lille utekatt. Glad och söt som han var.
Jag gillade som sagt katten från första början. Han var speciell. Han åt popcorn, kunde öppna dörrar, lyssnade när man talade till honom (han kom när man ropade på honom och följde efter en som en liten, söt hund), gillade våra hundar och var allmänt social.
Jag kom till att bli väldigt fäst vid honom. Den lille katten betydde mer för mig än de flesta. Han betydde mer än mina vänner gör, ja, han betydde mer än större delen av min släkt.
Nu är han dock borta. För alltid.
Jag vill tro att han visste vem jag var. Att han inte sprang och mötte mig när jag kom hem från skolan, minst två gånger i veckan, för att jag bara var en person som kom gående, utan för att det var jag. En egoistiskt tanke må hände, men jag vill fortfarande ha den.
Under denna morgonen hittade vi honom död på trappan där han älskade att ligga. Han låg där och myste i solen på sommrarna. Han låg där, beredd att smita in i det varma huset under vintrarna. Ibland låg han där och helt enkelt väntade på att någon skulle komma till honom. Nu är dock platsen tom. Det kommer den också att vara framöver nu.
Vi trodde först att det var av ålder. Han var trots allt över 19 år gammal. Nu spekulerar vi dock i att någon kört på honom och lagt honom där personen sett att han gillar att vara (S***y, jag vet vart du bor din jävla råtta!)
Dessa tankar är långt ifrån obefogade. Varför är ingenting jag vill dela med er läsare men jag kan lova er att det finns saker som tyder på ett fall där en viss person som redan kört över min andra katt, gjort samma sak igen utan att våga stå för det.
Det finns dock ingenting jag kan göra. Är lite smått mållös nu, han har liksom alltid funnits där.
Det blir tomt nu. Vila i frid min katt, du var bäst.
Vet precis vad du menar , har själv alltid växt upp med hundar och alltid lika tråkigt när en av dem går bort, den senaste hade vi haft i 8 år så det känns ju som att förlora en familj medlem. Vi var dock tvungna att avliva henne det känns ju nästan jobbigare än om de hade dött av naturlig orsak.
De lämnar ett sånt jävla tomrum efter sig, speciellt de större hundarna och man fäster sig vid dem snabbt.
Vet precis vad du menar , har själv alltid växt upp med hundar och alltid lika tråkigt när en av dem går bort, den senaste hade vi haft i 8 år så det känns ju som att förlora en familj medlem. Vi var dock tvungna att avliva henne det känns ju nästan jobbigare än om de hade dött av naturlig orsak.
De lämnar ett sånt jävla tomrum efter sig, speciellt de större hundarna och man fäster sig vid dem snabbt.
Jag tror verkligen att det är värre att få beskedet om att avlivning är det enda alternativet. Riktigt hemskt!:(
Har själv en större hund på 9 år som jag vill skall leva länge till, men jag är inte naiv nog för att tro det.
Måste även säga att en hund blir en del av den livsstil man har, det måste därför bli riktigt tungt när den försvinner.:(
Min katt är 16, snart 17 år. Den dagen han går bort blir det tomt. Fy. Vila i frid lilla katt!