Nä dra åt helsike!

1995 släpptes en av historiens bästa metalplattor av ett hungrigt göteborgsband, erfarna trots sin relativt låga ålder. Skivan hette Slaughter of the soul och var kulmen i gruppens handfull år långa karriär, prisad av kritiker, unga, gamla. Ihågkommen som en milstolpe med all rätt. Den var ett av fundamenten i utvecklingen av vad som senare skulle komma kallas "göteborgssoundet" och delaktig i att föra fram band som Dark Tranquillity, In Flames och förstås The Hantued (drygt två år efter SoTS gjorde tre femtedelar av At the gates ytterligare en platta av samma fantastiskt grova kaliber, i då nystartade The Haunted. Beundransvärt bara det. Men det är en annan historia.) Sångaren Tomas Lindberg svarade en gång på frågan varför bandet splittrades med det ungefärliga citat "Varför skulle vi fortsätta? Vi hade ju redan gjort den bästa plattan nånsin."
Det ligger en del i det, även om det förstås inte var anledningen, utan interna slitningar.
Fuck that. Nu är de tillbaka. 12 år senare. I originalsättning. Jag missade dem på Sweden Rock men nu har jag köpt biljetter till deras (sista någonsin?) spelning på Trädgår'n i Götet. Hemmaplan, hela sommarens gig bakom sig, inoljade.
Nu fattas la bara att jag ramlar ner och bryter nacken den fjärde september. Om inte kommer jag stå där och sätta varje trumstockslag, njuta till varje grovel från Tompas klassiskt plågande stämma och luftlira feta licks till Björlers ackompanjemang (han får kompa mitt luftgitarrspelande, alltså) och... tja, jag är laddad kort sagt.

The face of all your fears
All of your dreams unleashed
The face of all your fears

#blogg