Jag sliter, mkay?

Det har sina baksidor att vara uppväxt i hyreslägenhet på Södermalm. Man har aldrig tvingats hålla i en hammare eller använda en sticksåg för att laga någonting i hemmet. Sådant har man alltid kunnat överlåta till hyresvärden.

Nu när man bor i hus finns det inga ursäkter längre. Man tvingas hamra, spika, såga och sätta upp kontakter. Varenda kroppsdel lider av konstant träningsvärk, alltför ovan av hårt arbete. Men, det går inte fort. Jag och min nyblivna fru flyttade in i huset för 3 månader sedan och först nu i helgen fick vi vatten i köket. Det droppar lite bland rören under diskbänken - det skyller jag på min lägenhetsuppväxt - men det rinner ur kranen! Vi slipper diska i handfatet och hämta hem mat från thaikiosken varenda dag. Lyx. Man känner sig som Hugh Hefner - minus herrgården, brudarna och den coola rökrocken.

Snart är köket klart. Vi siktar in oss på att slutföra den under veckan som kommer. Och med "vi" menar jag såklart att vi bestämt att jag ska göra det. Jag har inga illusioner. Under tiden jag borrar och sågar och limmar och skruvar så kommer min kära fru ligga på soffan och glo på tv. Helt okej så länge hon tvättar och lagar mat. Tydligen blir man mer traditionell i sina könsroller ju längre man bott i hus. Tidigare delade vi upp sysslorna ganska bra. No more.

Nåja, det blir snyggt i allafall. Så här i efterhand har jag dock märkt att det nya köket är lika litet som det gamla som revs ned. Anledningen till att vi skulle göra om det var för att få mer plats, men det enda vi egentligen gjort utöver rent kosmetiska ändringar är att ha flyttat kylskåpet från ena väggen till den andra. Man känner sig lite som en ekorre.

Very well, dags att slänga upp lite lister. Sånt gör man ju med bakbundna händer numera.

#blogg