Det började i alla fall bra...

Okej, dags för ett litet mini-tema här i bloggen. Och vad är då temat? Jo, "det började i alla fall bra".
Det finns ett visst..syndrom som man lite då och då stöter på när det gäller spel (men också filmer och böcker). Det handlar om spel som börjar riktigt bra och spännande men som aldrig riktigt tar sig efter det.
Det handlar om prologer och inledningar som skapar höga förväntningar på det kommande äventyret, men där resten aldrig helt infriar dessa.

Själv har jag spelat en hel del sådana spel och, ja, vi får väl se hur många jag tar upp i bloggen. Mitt första är dock redan spikat: Vampire The Masquerade: Redemption.
Innan jag börjar min redogörelse är det kanske bäst att varna för lite spoilers, annars kanske man får en arg mobb efter sig.

Vampire: Redemption släpptes år 2000 som ett relativt hype:at (upphaussat kanske passar bättre..) action-rollspel. Utvecklare var Nihilistic Software och Activision agerade utgivare.

Själv var jag bara 11 år när spelet släpptes och följde inte direkt med i spelvärlden och dess nyheter.
Jag fick dock syn på den stora spelkartongen i en vanlig stormarknad och fångades direkt. Det såg spännande och intressant ut. Efter lite grubblande sprang jag in i affären igen och köpte spelet.

När jag väl kom hem visade det sig att Redemption var för krävande för min dator, något som yttrade sig i att en hel del av objekten i spelet var blå. Karaktärer, lådor, tunnor; allt var blått.
För min del gjorde det inte så mycket utan jag spelade vidare med stor behållning.
Spelet i sig var ganska svårt och led dessutom av ett hemskt sparsystem som förstörde mycket av spelglädjen (och tvingade mig att spela om hela inledningen).
Därefter försökte jag mig på spelet några gånger senare, och senast för några månader sedan bestämde jag mig för att verkligen ge det en chans.
Jag installerade och lirade. Hela vägen från Prags dimmiga medeltidsgränder till dagens New York. Äntligen klarade jag spelet och, tja, vad kan jag säga. Spelet var inte alltför imponerande. Men! Det började i alla fall bra...

Du är Christoph, en gudsfruktig korsriddare som drar fram genom europa och slår ihjäl hedningar.
Förutom det så är du dock en riktigt hedersman.
Under ett slag i Moravia (dagens Tjeckien) blir Christoph allvarligt sårad och tvingas stanna i den gemytliga staden Prag för att återhämta sig. Nunnorna i ett kloster tar hand om dig och du återfår långsamt dina krafter. Bland nunnorna finns det speciellt en, Anezka, som fångar Christophs hjärta.
Relationen mellan Christoph och Anezka utvecklar sig till en kärlekshistoria, något som känns relativt ovanligt inom spelvärlden.
Hur som helst, det visar sig snart att allt inte står rätt till i Prag och vidriga varelser drar fram genom de mörka gränderna om natten. Christoph får snart reda på att ondskan kommer från silvergruvorna i staden och han bestämmer sig för att dra ner i mörkret och krossa de onda bestarna. Eller som han själv uttrycker det: "Tomorrow I shall venture into the mines and flush the vermin from their holes".
På morgonen beger sig så riddaren ner i gruvorna. Och så långt är spelet riktigt, riktigt bra. Prag känns mysigt och gemytligt. Dock så finns det någon outtalad fara som väntar nere i djupet. Musiken och grafiken drar sitt strå till stacken och man ryser lite lätt inombords när man tvingas bege sig ner i gruvans kompakta mörker. Christoph drar sig svärd, tar ett djupt andetag och utbrister något om "the stench of death...".

När du väl kommer ner i gruvan märker man att Nihilistic har jobbat hårt för att framkalla en känsla av unket mörker. Stenväggarna ser ut som om de är fyllda av kranier, vattendroppar träffar marken och avlägsna skrik ekar fram genom gångarna. Som spelare satt jag på helspänn och undrade vad som väntade bakom nästa krök. Det dröjer inte länge förrän Christoph stöter på både enorma råttor (Dogs? Ney! Rats!)
och såkallade Schlachta (eller hur det nu stavas). Dessa är förvridna små varelser som inte är särskilt farliga men visar på att något skumt är i görningen.
Det blir allt värre ju längre ned man kommer. Det blir mörkare, mer instängt och fienderna blir värre.
Slutligen, i den djupaste hålan möter du ursprunget. En förvriden, mänsklig varelse: Azhra the Unliving. En vampyr som har en extra uppsättning armar och ben. Efter en kort dialog slungar hon sig mot riddaren, en kamp mellan de båda följer och slutligen dräps varelsen.
Christoph tar sig upp ur gruvan och kan äntligen inandas den friska nattluften. Prags folk hyllar honom som sin räddare och allt ser ut att vara bra. Någon som givetvis inte stämmer.
Mötet med Azhra är enbart Christophs första möte med The World of Darkness, Vampyrernas värld.

Vad som därefter följer är ett spel som innehåller många förtjänster men som också blir alltför tråkigt. Banorna är inte alls lika spännande som silvergruvan och spelet blir repetivt (går ner i en "dungeon", döda massa fiender, få reda på lite handling, gå ner i ny dungeon och så vidare). Handlingen är det enda som egentligen håller kvar mig och som fick mig att klara spelet. Den är kanske inte mästerverk men utan tvekan spelets starkaste kort.
Dessutom är spelet som bäst under medeltids-epoken (då man befinner sig i Prag och Wien) medan dagens London och New York inte alls känns lika välgjorda och intressanta. Kanske för att man har spelat Vampire: Bloodlines.

Egentligen har jag mycket mer att säga men jag känner att inlägget börjar bli lite väl långt, lite för långt kanske.
Och vi får väl se, kanske kommer jag skriva om spel nummer två relativt snart.

Annars återstår bara att säga God natt!

#blogg